Svett och Snusmumrik
Det hela började med att jag börjar med en extremt viktigt muntlig presentation klockan 11.55 på morgonen. Min presentation, av Snusmumriken, var rättad och klar för att beundras av min svenskalärare.
När jag då väl har vaknat, ätit, duschat och så vidare, inser jag att; "AGH! Klockan är 10.45! Bussen går 10.48!" Så jag slänger snabbt ihop mina saker, snappar åt mig koppen med droger (kaffe) och ger mig av. Halvvägs till bussen inser jag; "JAG GLÖMDE SNUSMUMRIKEN!" Så jag springer tillbaka, plockar upp min mumrik och ut ur huset igen.
Här händer det roliga.
Jag ser bussen komma susande mot busstationen som en lämmel mot ett stup, Precis utanför mitt hus! Jag ställer mig vid sidan av vägen och vinkar, skriker och bönar. Busschauffören ser mig rakt i ögonen, och kör självklart förbi.
Jag kunde inte att hjälpa att tänka onda tankar om chauffören, allt icke politiskt korrekt.
Så vad gör jag?
Gissa barn, gissa!
Jag springer
Det är 350 meter från mitt hus till den enda stationen som genskjuter bussen, jag hade 2 minuter på mig. Ett annat roligt fakta är att det är uppförsbake hela vägen.
Jag började med att rusa i högsta fart, höll inte länge, sedan en snabb gång. Här var det som fick mig att skriva inlägget; en känsla som jag inte hittar ord för. Allt stängdes ute, kroppen gjorde inte ont, andningen var som att svälja socker, hela mitt medvetande satt bakom ögonen. Det var som om en eld tändes bakom mina pupiler och jag såg enbart mitt mål; busshålplatsen vid konsum. Jag utroppade ett 'manligt' "ORA!" (En term som jag kan iblands ses använda vid ex gymmet), och jag störtade iväg, i ännu högre fart än vad jag trodde kunde.
Jag kom fram på nästan exakt två minuter.
Jag fick vänta på bussen, andfådd, och duschen jag hade tagit för enbart en kvart sedan skulle behövas i repris.
När jag gick på bussen, hade jag ett hånflin i ansiktet. När jag väl stämplade kortet, gav jag busschauffören en kall blick...villket han självklart inte märkte, han var för upptagen med att titta i bakspegeln.
Vad är då det intressanta med denna historia?
Jo, det skall jag tala om.
Jag hamnade i någon form av euforia, att jag kämpade så mycket jag kunde, och slog en motståndare som var snabbare än migsjälv (En buss).
Viss låter detta trivialt, men det var en sådan härlig känsla.
Tror jag insåg just då vad jag hade glömt.
Den känslan man får när man slukas i något. Ett arbete, en målning, en dans, en skrivning...var åratal sen jag kände denna känsla. Men denna bussinsident var som nostalagi personifierad till en örfil, väckte mig, och fick mig att minnas.
Om jag nu kan applicera den här känslan till, ja, vad som helst, skulle jag finna både ytligt nöje, och inre frid.
Och som underhållning: http://www.collegehumor.com/video:1815969
åh, alltså, erik, shit. Jag beundrar dig starkt! jag hade nog inte ens tänkt tanken på att springa, den beslutsamheten saknar jag! Jag hade förmodligen stått i fem minuter och bara diskuterat med mig själv hurvida jag ska välja att springa eller inte. GOD JOB!
åh, att springa till bussar... jag har också mina minnen. Särskilt en gång vid juneporten, den alla sista chansen att komma hem den natten, och jag sprang som om det gällde livet. just då kändes det som om det gjorde det.
Men det du upplevde kanske var en "runners high", dy vet endorfiner *pumppump* -åh vad pigg och glad jag känner mig!
...och för övrigt har jag som sagt receptet på att få busschaufförer att stanna: var tjej. Helst med kort kjol.
Med största sannolihet var det nog ett "Runners high"
Var bara det att jag kände igen känslan från vissa händelser.
Ge mig endorfiner!
