AceOfCoins

Då har mitt "tillstånd" begått en tid, och vad kan man säga?
    Effekten är som jag beskrev; att inget verkar ha någon betydelse. Känns som jag vore en ensam arbetare som accepterat sin lot i livet och sliter på en fabrik eller som ett våldtäktsoffer som accepterar sin hemska situation och blir passiv. Såga mig hur ni vill för den där liknelsen, inte spelar det mig någon roll. En mer exakt beskrivning är som om jag lutar mig tillbaka, suger åt mig hela omgivningen så att den går fortare och fortare, medans jag själv är fastgjuten i marken.
    Dock, så är detta inte helt utan sina...bieffekter. En effekt är att inget tycks hetsa upp mig. Bästa exemplet var nog idag, på morgonkvisten. Jag satt på bussen, precis utanför skolan tittar jag i min väska, där ser jag att jag glömt min labbrapport (På köksbordet, till vänster bredvid den tredje stolen) som skulle (Villket inte den fulla sanningen) vara inne idag. Normalt sätt skulle vissa svordomar kretsa kring både munnen och huvudet. Dock så blev reaktionen det följande; "Oh...". Oh, oh, villket besynnerligt ord, kan betyda så mycket med bara två bokstäver. Reaktionen var bara oh:et, inget mer, ingen ångestkänsla, ingen pliktkänsla, inget.
Dock är den mest intressanta bieffekten; jag kan inte ljuga. På något sett tycks någon spärr i mig vara borta. Ofta så säger jag (och troligtvis många andra) små lögner dagligen. Till exempel, om någon visar stolt upp något personen i fråga harjobbat med en längre tid (en målning, en teckning, en dans, en sång, en dikt, vad som helst) för en vän, svarar vänen oftast att det verket vän A har jobbat med är alldeles utmärkt. Just nu, skulle jag svarat det som jag ärligt tycker att jag ser, oavsett hur grymt det skulle vara mot vänen. På någon sätt tänker jag just nu logiskt, kalkylerande och effektivt. Jag bör bli ekonom just nu.

Försök bara inte utnyttja den här sanningsfasen nu...Zoof och Faj.