Den Psykiska Murbräckan
För några månader sen så förstod jag inte värdet av en digital dagbok
Det gör jag nu
De senaste veckorna, sedan 'drömmen' har jag återigen byggt upp personlighetsfasaden, det jag visar för andra. Den glada, irriterande, oro befriade E. Men, det finns alltid något som kan bräcka en mur byggd av både människa och natur.
I mitt fall var det tydligen alkohol.
Fasaden jag spenderade veckor på att konsturera försvann med hjälp av diverse jästa kemikalier i en salig blanding.
I början gav de så klart glädje, men efter ett tag, när deras effekt avtog, så kom 'jag' fram.
Jag blev på ett sätt depperimerad, men jag kunde inte vara ledsen, för varje försök till sorg slutade i skratt. Detta är inte direkt ett bra tecken. Varje försök till glädje kändes, som en gest till en nära vän som just berättat det dåligt skämt. Men, det som oroar mig nästan mer är att jag kände inget fysiskt, kyla eller värme kändes inte. Jag slog min knäskåll i ett metalräcka under kollektivfärden, trots att jag visste att det gjorde ont, kände jag det inte.
Är detta bara alkohol eller något annat? Vem vet...tiden möjligtvis.
Jag får enbart hoppas på att det finns en lösning i detta dilemma, om inte, vad gör jag då?
Den digitala dagboken, jag vägrar kalla den vid 'namnet', håller mig vid mina sinnes fulla bruk, för stunden åt minstonde. Dessa texter är som en avancerad form av självkonversation, känns en anning bättre, men fortfarande inte bra. Jag kan inte ens skriva det 'totala' sanningen här, även om det inte finns någon för respektiva tillfälle, så kan jag bara inte. Säkerligen kan jag prata med andra, men om jag inte ens litar på migsjälv, kan jag då lita på andra?
Ja, jag börjar bli lite morbid. Och nej, jag ska inte ta fram nån kajal.
Even beasts know when to give up, yet humans never cease to fight...peculiar isn't it?
Det gör jag nu
De senaste veckorna, sedan 'drömmen' har jag återigen byggt upp personlighetsfasaden, det jag visar för andra. Den glada, irriterande, oro befriade E. Men, det finns alltid något som kan bräcka en mur byggd av både människa och natur.
I mitt fall var det tydligen alkohol.
Fasaden jag spenderade veckor på att konsturera försvann med hjälp av diverse jästa kemikalier i en salig blanding.
I början gav de så klart glädje, men efter ett tag, när deras effekt avtog, så kom 'jag' fram.
Jag blev på ett sätt depperimerad, men jag kunde inte vara ledsen, för varje försök till sorg slutade i skratt. Detta är inte direkt ett bra tecken. Varje försök till glädje kändes, som en gest till en nära vän som just berättat det dåligt skämt. Men, det som oroar mig nästan mer är att jag kände inget fysiskt, kyla eller värme kändes inte. Jag slog min knäskåll i ett metalräcka under kollektivfärden, trots att jag visste att det gjorde ont, kände jag det inte.
Är detta bara alkohol eller något annat? Vem vet...tiden möjligtvis.
Jag får enbart hoppas på att det finns en lösning i detta dilemma, om inte, vad gör jag då?
Den digitala dagboken, jag vägrar kalla den vid 'namnet', håller mig vid mina sinnes fulla bruk, för stunden åt minstonde. Dessa texter är som en avancerad form av självkonversation, känns en anning bättre, men fortfarande inte bra. Jag kan inte ens skriva det 'totala' sanningen här, även om det inte finns någon för respektiva tillfälle, så kan jag bara inte. Säkerligen kan jag prata med andra, men om jag inte ens litar på migsjälv, kan jag då lita på andra?
Ja, jag börjar bli lite morbid. Och nej, jag ska inte ta fram nån kajal.
Even beasts know when to give up, yet humans never cease to fight...peculiar isn't it?
Kommentarer
Postat av: sofie
eftersom jag inte själv litar på någon, kan definera mina känslor eller vill att någon ska veta allt om mig... så har jag nog inget bra svar den här gången.
Postat av: Kandidaten
Tvivlar dock även på att det finns ett 'bra' svar på den frågan.
Trackback
