Les personne pitoyable
Jag har nu funnit ett svar. Det finns hat inom mig, dock har jag inte varit säker på vem eller vad det riktas mot. Men jag har svaret. Jag hatar, mest i hela värdlen, universum, multiversum; Erik Pettersson.
Jag hatar honom så ofantligt mycket. Han är personifieringen av misslyckande. Allt han har försökt med har slutat i missöde. Intressen, cosplay, måleri, teckning, TV-spel, allt har Erik misslyckats med. Hans drömcosplay som inte kommer bli klar för att hans studier tar upp tiden, måleriet finns det ingen motivation för och så vidare och vidare. Den mer direkta skadan kommer nog från kärlekslivet. Erik Pettersson kommer leva länge, han är alldeles för feg för att avlida. Han kommer dock under denna tid vara helt ensam, vilket är bra för då har han tid att bryta barriären mellan galenskap och misär, som är väldigt tunn för tillfället.
Som kompensation för hans tillstånd så har han attackerat en tämligen svag motståndare. Denna motståndare kallas för känslor. Han har försökt att döda dem så gott han kan i hopp om att må bättre, resultatet är dock att värdet av, allt, är borta, alltså sämre än det var tidigare. Om han bara kunde gråta skulle allt lösa sig, men till och med det nöjet är dött.
Tänkt på de saker han säger med sarkasm, men som har en ofantlig mängd sanning bakom dem.
Två sista saker Erik; du skrev det här när du var en anning påverkad, dock inte så mycket. Inte det att du blir särskilt påverkad, men sak samma. Nummer två; skärp dig för i helvete! Svaren är framför dig, res på dig och lös det här.
Kan inte
Jo
Nej
Erik. Det är inte vad du gör eller åstadkommer som betyder något, det gör dig inte mer värd. Vi är alla bara små fjantiga prickar på en större prick i en samling av prickar i oändligheten, och det enda vi kan göra är att, typ, tycka om oss själva helt utan anledning. Snälla hata inte dig själv, det är så destruktivt och du förtjänar inte att må dåligt. Du är den snällaste personen jag vet och du förtjänar all lycka i världen, och i fall du bara börjar tycka om dig själv för "den du är" (världens sämsta uttryck jag vet för vem fan är man egentligen) så kommer resten att vecklas ut sakta men säkert och ge livet lite färg igen. Jag är varken onykter eller sarkastisk eller nånting, jag är bara din vän och tycker om dig även om du inte åstadkommer nånting. puss.
Precis, det är det jag gör.
Jag har tänkt på det sättet, vad vi egentligen är, sanningen. Bara organismer.
Men det är just det, jag gillar inte tanken, men jag kan inte bortse ifrån den.
"Den du är"? Ja, vem är Erik? Erik är ihopsatta slamsor av andra människor, jag har försökt att hitta "mig", men jag har inte lyckats. Erik finns inte, och han har aldrig funnits.
Och så är det ju det att jag har ett enormt underlägsenhetskomplex, positivt på det sättet att jag ibland jobbar hårdare, men pga de dåliga resultaten bryts min vilja sakta men säkert ner.
Fräg, lustigt, precis så tänkte jag. Människor med "färg" är de som blindt tror på något, religösa, sportfånar, intressefolk, ja, helt enkelt de som är trångsynta. De är glada. De som är gråa, är de som är öppna och binder sig inte vid något. De är smarta och tragiska, men "bättre".
Dock så kan jag inte göra någonting åt det här nu, har en extended att skriva.
Smooch
Definiera "bättre"? Det enda som man egentligen kan definiera som "bra" när det gäller en människas liv, är väl hur lycklig hon är. Ingenting annat kan ju spela någon roll, för allt är så förgängligt. Meningen med livet är att må bra och ha kul, att hitta sin egna mening med tillvaron helt enkelt. Men sedan är det ju ens brister som driver en, som ditt mindervärdskomplex, och för min del är det nog min egocentriska natur, en vilja att synas och höras över alla andra, men man måste lära sig tona ner det och kontrollera det innan det tar över ens liv.
Du är åtminstone färdig med historian. mina glansdagar är sannerligen över.
Precis, och på grund av mitt komplex blir framgång lika med lycka för mig. Jag blir groteskt glad när jag lyckas med någonting jag kämpat för. Problemet är att det mesta jag gör nuförtiden är bara en enorm kamp, som slutar i ett fiasko. Jag vet att det inte bör ta över mitt liv, jag vill inte ha underlägsenhetskomplex, men jag har det, och jag har väldiga problem med att bli av med det.
Historian ja...blev försenad, sedan blir jag sjuk, kan inte lämna in den i "nästan" tid heller. Tally-hoo
