I brist på annat, om annat är en synonym på sömn, beslutade jag mig för att skriva ett inlägg, mest för att försöka hindra migsjälv från att bli galen.
Jag är vaken för att jag vet vad som kommer dagen efter, och jag vill inte att det skall inträffa.
Allt jag gör, varenda liten sak, till och med att skratta, känns som att jag måste. Inget jag gör tycks ha mening. Skoltrött är en enorm underdrift, jag vill inte ens att morgondagen skall inträffa. För jag vet att så fort den äntligen har passerat, kommer en ny, med nya dödslinjer, nya måsten och vad jag kallar hobbyparadoxen (Att om jag gör skolarbete, hinner jag inte med att hålla på med något interesse, vilket gör mig stressad och deppig och om jag håller på med något intresse, så hinner jag inte med skolarbete, vilket gör mig stressad och deppig)
Sedan är jag sjukligt trött på att ha på mig masker, Erik finns inte, jag kommer inte ens ihåg om han någonsin funnits. Jag har ett helt bibliotek av sociala masker; en för hemmet, en för med en kompis, en för med två kompisar, en vid berusning, en vid främmlingar, en för migsjälv, en för varje person jag känner, en för formaliteter och så vidare och vidare. Jag begriper så klart att alla har dessa, fast, jag märker enbart att jag måste dölja det mesta bakom dem, ta mina känslor och ibland tankar och stoppa undan dem någonstans. Jag tror att jag omedvetet försöker döda mina känslor. Jag vill det inte, jag vill ha något, vad som helst, som kan låta mig känna mig levande. Jag kommer ihåg sist jag märkte att jag var levande; vid Ds fest, när jag och M körde straffpoker, varje käftsmäll kändes som en liten explosion av liv. Smärta...är det vad mina känslor har reducerat till? HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAhahahahahahaha...


Fast, anledningen till att jag för nuvarande är sån här är; jag vill ge upp. Jag har alltid haft inställningen att om något går fel, eller emot en, så ska man enbart borsta av sig, ställa sig upp och försöka igen.
Nu har jag dock kommit till en punkt där jag blivit nedknuffad från min själsliga häst så pass hårt att jag inte ens vill dra mig upp igen. Jag har, recenserat kan man väl kalla det, Eriks liv. Slutsatsen? Allt Erik försöker med, misslyckas. Det är sant, allt jag har försökt med, verkligen försökt med, har misslyckats. De få gånger jag lyckats med något, har varit av slump, där jag inte har försökt med avsikt att lyckas. Dock, varje gång avsikt är medräknat, slutar allt, vad som helst, i totalt jävla fittcepe misslyckande.

Sen har vi koncepet som är ingnagt i min skalp; snäll. Jag hör ofta kommentaren om jag påpekar att jag är en dålig människa eller att jag misslyckas med det här och det här; "Men nej! Du är ju så snäll!" Snäll? SNÄLL!? Här hoppas romantikern fram igen. Godhet, att vara "snäll", ger enbart en sak i den här värdlen; vänner. Möjligtvis en bra sak, men nån respekt, status eller liknande får man icke. Inte ens kärlek, som anses vara baserad på snällhet. Jag har sett de absolut största jävla svinen ha de mest fantastika partners man kan tänka sig, medans jag, den snälla ligger hemma och kramar en kudde i sömnen. Ja för i helvete vad rättvis världen är, HAH!. Rättvis, ondska, godhet, allt detta har de flesta jag känner insett är myter, enbart naiva koncept påhittade av de som fortfarande har hopp på mänskligheten. Fast, varför kallas jag då snäll?

*Suck*
Jag vill bara luta mig tillbaka, somna och...stanna. Att allt stannar, ingen rörelse, inga obligationer, inget.
Det är just det att, jag har ingen anledning till att gå upp på morgonen. Inget eller ingen. Jag har inget mål länge på grund av att jag känner mig alldeles för obegåvad och att jag insåg för flera år sedan att nej, det finns INGEN som helst magi i den här världen. Varför skall jag ens kämpa? För migsjälv? För andra? Gillar ingen av dem...Undrar vad som skulle hända om jag poff försvann, inget arv skulle ju finnas kvar, antar att jag skulle lämnat en liten reva i mina närmaste vänners hjärtan, but that's about it (Nej, jag funderar inte på självmord, det är den feges utväg, om jag skall dö, skall jag dö som Kurt Vonnegut, gammal och bitter.)

Ett annat hårt slag mot mig är att jag jämnför mig med litterära karaktärer, de absolut bästa också; Willy Loman och Billy Pilgrim, några av de mest patetiska protagonister som har funnits i tryckta verk.

Jag ser mig omkring, allt som jag vill ska bli klart, allt som ska bli klart. Inget, inget kommer bli klart. Jag kommer återigen misslyckas. Så varför försöker jag? Inkompetens; när man helt ärligt tror att man kan kompensera för sin brist av talang med att dubblera sina ansträngningar, finns det inga gränser till vad man inte kan åstakomma. Ja...talang, har jag någon? Visst, jag kanske bara jämnför mig med andra, vilket självklart inte är bra, men nu ska vi sluta vara romantiker. Det finns bättre och sämre nivåer i allt. Och jag bara råkar ha under medel i precis; ALLT. Nåja, jag har väl alltid migsjälv att prata med, vilket skrämmer mig, jag och jag pratar för mycket nu för tiden...

Till den som läser; bry dig inte om inlägget. Den här digitala dagboken är till för att Erik skall dumpa en del av de tankar han vill få ut och för att sedan kunna se in i det förflutna. Erik vill inte ha sympati, känns bara som någon form av ömkan, något nedlåtande, något som får honom att känna sig inadekvat, en känsla av att andra ser ned på honom, vilket de troligtvis inte gör med vad som egentligen händer spelar ingen roll i den mänskliga världen.


Ska jag gå och sova nu? Varför? Morgondagen kommer bjuda på en uppsats, tjat om en uppsats som skall in, en hobby som känns som ett tvång som blir berövat på grund av att jag måste studera.


Lycklig
Lycklig
Skoj
Skoj

Påminnelse till migsjälv; den digitala dagboken är ett fönster in i ditt förflutna, lär dig av den.

Jag har nu funnit ett svar. Det finns hat inom mig, dock har jag inte varit säker på vem eller vad det riktas mot. Men jag har svaret. Jag hatar, mest i hela värdlen, universum, multiversum; Erik Pettersson.
Jag hatar honom så ofantligt mycket. Han är personifieringen av misslyckande. Allt han har försökt med har slutat i missöde. Intressen, cosplay, måleri, teckning, TV-spel, allt har Erik misslyckats med. Hans drömcosplay som inte kommer bli klar för att hans studier tar upp tiden, måleriet finns det ingen motivation för och så vidare och vidare. Den mer direkta skadan kommer nog från kärlekslivet. Erik Pettersson kommer leva länge, han är alldeles för feg för att avlida. Han kommer dock under denna tid vara helt ensam, vilket är bra för då har han tid att bryta barriären mellan galenskap och misär, som är väldigt tunn för tillfället.
Som kompensation för hans tillstånd så har han attackerat en tämligen svag motståndare. Denna motståndare kallas för känslor. Han har försökt att döda dem så gott han kan i hopp om att må bättre, resultatet är dock att värdet av, allt, är borta, alltså sämre än det var tidigare. Om han bara kunde gråta skulle allt lösa sig, men till och med det nöjet är dött.
Tänkt på de saker han säger med sarkasm, men som har en ofantlig mängd sanning bakom dem.

Två sista saker Erik; du skrev det här när du var en anning påverkad, dock inte så mycket. Inte det att du blir särskilt påverkad, men sak samma. Nummer två; skärp dig för i helvete! Svaren är framför dig, res på dig och lös det här.

Kan inte

Jo

Nej

Lägger min sommaråterkallning på "stanby" tills vidare.

Voilá! Eftersom en så kallad "blogg" är enbart en dagbok i digital form, kommer jag därför skriva ned vad som händer med min egen person eftersom det finns en möjlighet att ett ädlre jag kan finna mina nuvarande tankar underhållande. Det, och att det funkar som en faux terapi.

Mitt nuvarande sinnestillstånd kan beskrivas som, en perfekt blandning av vitt och svart, helt grått. Det är som om jag tagit rollen som ett observerande spöke, som studerar min personas olika tendenser och handlingar. Jag ser migsjälv, dock så "flyter" allt som om det vore förbestämt, dagar flyger förbi, mina rörelser känns exakta och mekaniska, få saker stressar mig och jag ser ingen framtid.
Vad detta beror på skall jag föreviga i digital text nu; det mesta runtom mig har förlorat mening. Jag har ingen ambition att göra någonting längre. Varför skall jag träna? Varför studera? Vaför tala? Dessa frågor snurrar omkring runt min skalp dagligen. Det oroar mig till en viss grad, men bara en viss grad. Det är inte så att jag är nihilist, men jag ser allt runt mig som triviala saker utan mening. Inte ens de saker jag förut fann uppfriskande eller njutbara tycks få plats i mitt "schema".
Jag börjar även bli trött på mina sociala masker. Jag har alldeles för många, en för migsjälv, en för var och en av mina vänner, en för varje familjemedlem, en för deppiga stunder, en för lärare, en för främlingar och så vidare. Jag tycks börja blanda ihop dem nu, använder "fel" masker på "fel" människor. Dock så återstår frågan; vad kan man göra?
Just det ja, haft lite kväljningsreflexer också, dock utan resulat. Lite vomering hade suttit fint dock...

En liten händelse kanske skulle sitta på sin plats? Vad som fick mig att släpa mitt feta arlse framför livssugaren känds som en PC för att skriva detta. För...snart tre timmar sedan råkade jag skära mig, inte i handen eller armen, utan i buken, ca 3 tum ifrån naveln. Det blödde, inte oerhört mycket, men det bildades ett litet blodspår längs med midjan. Detta gjorde ont, specielt när jag rörde mig. Dock så var det intressanta; smärtan fanns, men den registrerades inte som smärta. Jag spenderade ca 2 minuter på att studera såret, sedan tvättade jag det. Det var allt.
Eller kanske inte, hade ett hysterianfall också, inte så farligt, väldigt frigivande. Fast om någon såg mig i det stadiet skulle jag säkert bli nedvärderad.
För att bryta det enormt seriösa mönstret: skokräm och bajs, skokräm och bajs.

Hur som helst, Internals, Extendeds och andra triviala former av papper måste skrivas. Vad de leder till är mer papper, och slutgiltigen ett finare papper med fint tryck på. Fast vad jag vill ha just nu är en ambition, en inspirationskälla, ett syfte, något att kämpa för...raison d'etre

Jag och C beslutade oss för att äntligen spela igenom skräckmästeverket Silent Hill 2. Dock ville vi göra det med stil.
Mitt första försök med att köpa spelat misslyckades, eftersom nån efterbliven mink på Microsoft kontoret tycker inte att SH2 skall vara spelbart på en 360. F
Så jag gjorde det enda som gick att göra; jag stal det från teh interwebs.
Eftersom vi ville spela det med stil, och oh ja det ville vi, behövde vi koppla upp det till en störra skärm, därav min 40" HDTV (skryt skryt). Så för enkelhetens skull lånade vi Ss laptop, vad kunde gå fel?

ALLT!

Först och främst så hade S inte Deamon Tools, så det var vi tvungna att tanka och SNAAAAAAABBSPOLA...rektumet sprack efter sextonde försöket. Inget funkade, så jag tog ned min mastodont dator, och kopplade in den. Funkade på ett kick. Dock så blev det alltför sent så vi fick fortsätta en annan dag...

Hurrah för teknologin!

(Tar en paus med skrivandet nu, är trött och skall jobba imorgon)

Först kan jag säga att jag och Zoof åkte till Kalmar för att hämta den hemskaste bilen i världhistorien, men det var underhållande.

I alla fall, midsommar firades i Halmstad, i Zoofs skokartong. Zoof, S, B, F, C...ja, hela gänget var där. Kan konstatera nu att det var den bästa midsommar jag haft. Hela började med en bilresa, mycket flum och mysig musik. Sedan kom vi fram. Alkohol förtärdes, som vanligt, sedan var det monopol. C och jag hade ju våra "Japanese Businessmen" personligheter på, så vi totalutklassade allt och alla med ett glatt "ho-ho". Vi satt stillsamt och smuttade på en vattenpipa och avslutade kvällen med He-man. Lyckat. Dagen efter så besökte vi Halmstad. Mycket blåst, och en trevlig park där jag bevisade att jag totalt suger på akrobatik. Vi återvände till stugan, där vi, ja, gjorde det vi brukar göra, dricka och skämta. Efter en stund så beslutade vi att vi skulle nakenbada i havet. Det var väldigt kallt, uppfriskande och gav mycket "shrinkage". Såg min vän S naken för första gången också, konstigt syn eftersom jag känt henne så länge. Dock är den här prövningen nog inget jag gör om, eftersom mina kläder hamnade i en pöl...och blev till följd av det blöta.
Allt detta var toppat av sömn och hemvägen, vilket inte behövs beskrivas alltför mycket. Förutom att B snodde en hamburgare på Burger King.

Klippte mig. Kort den här gången, tänkte testa något nytt så jag satte mig i frisörstolen och sade; "Surpirse me"
Resultatet blev kort, men relativt snyggt. Dock så syntes mitt ansikte för första gången på länge.
Dock så kom en tanka fram; "Är jag så här ful?"
Det var inte en väldigt nedlåtande tanke, inte att jag gråter över ett horribelt utseende, var bara mer som ett faktum. Ful var väl fel ordval, men det var mer ett uttalande. Jag anser inte att jag är ful, bara lite väl medelmåttig. Medelmåttiga drag, medelmåttig längd, medelmåttig vikt, medelmåttigt byggd, medelmåttig kuk, medelmåttig personlighet (antar jag), medelmåttig hårfärg, medelmåttiga egenskaper.

Ja, överlägsenhetskomplex är inte lätt.
Dock...orka tycka synd om sig själv.
OSU!

Då var man tillbaka från Hultan som det kallas i folkmun.
Upplevelsen var...sannerligen euforisk. Mycket likt andra så anlände jag, med diverse kamrater, enbart för att se Rage Against The Machine.
Jag var beväpnad med ett homoparaply, gaffeltejp, lite alkohol och mina egna kläder. Nackdelen med denna prövning av munterhet var dock att jag var tvungen att sitta i ett möta ca 9 timmar efter att RATM slutat spela, tillståndet jag var i då kan knappast beskrivas som stabitl. Dock så spelar mitt dåvarande fysiska ingen roll, eftersom jag skulle se rage!
Det hela började med tågresan, inte mycket att säga om den, förutom att vi ej fick sittplatser. Sedan, kön. Aldrig har duggregn piskat så, dock hade jag mitt trogna röda paraply från Uppsala med mig. Efter det, sökte jag och min vapendragare C till Camp Jerusalem, för att hälsa på diverse Rage pilgrimer. Sedan, började väntan. Vänta, vänta och åter vänta. Visserligen kunde jag sett Babyshambles, dock så struntade jag i det. Dock så såg jag Serj Tankian, på väldigt nära håll. Dock så var jag ej så insatt i just bandet. Det intressanta var dock att jag fick känna på lite sexuella trakasserier som kvinnofolk brukar klaga om. Jag blev nämnligen häftigt antastad av en tämnligen berusad kille i publiken. Först hängde han på mig, inte så farligt, men när han sedan smekte mig, väldigt sensuellt, längs med sidan av torson blev det smått obehagligt (Med tanke på att han hade bar överkropp).
Ska nog skippa direkt till RATM då, det viktiga.
Jag började med att placera mig väldigt långt fram, men fans av just detta band förenade sig som en enorm amöba och jag drogs längre och längre ut på grund av den här syndafloden av kött. Jag tappade greppet om mina vänner, förutom A som jag lyckades hålla kvar i min hand. Sedan, klev de ut på scenen. Aldrig har jag sett dödliga varelser bli prisade så högt. Sedan körde de även igång, här blev det suddigt. Floden av kött gungade, slet, vacklade, skrek och stampade. Jag och den sköra A var nära på att bli krossade, så vi retererade till en plats längre bort. Mina gaffeltejpade skor höll med nöd och näppe. Trots att vi var länger från scenen stekte kärleken för RATM i luften. Mitt i denna eufori orgie så tog jag A på mina axlar, trots att jag ej besatt den fysiska förmågan (än...) att hålla henne där ett bra tag. Dock så var min adrenalinhalt så pass hög att jag lyckades upprepande gånger att hålla henne uppe i flera omgångar av ca 10 min. Allt detta för att det lilla som finns kvar av min goda natur ville hjälpa en kort person.
Efteråt, så skingrade sig massan, floden blev till en pöl, och dammet vägrade lägga sig. Det var ljuvligt.
Ska fatta mig kort, efter det, samlades mina vänner på rendezvous platsen, Camp Jerusalem. Sedan, lämnade jag och C platsen, för att likt rallare vandra längs med järnvägen tillbaka till STADEN Hultsfred, där vi somnade i en mysig trappuppgång.
Sedan var jag hemma.
Första festivalen var relativt lyckad.

Så här ligger det till; jag lovade att skriva under sommaren, men tydligen så är varken själ, kropp eller sinne eniga om vem som bestämmer.
Därför har jag bestämt att använda denna kväll på följande vis; gräva i mitt minne och försöka koppla mig tillbaka till det sinnestillstånd jag var i just de dagarna jag ville, tänkte eller hoppades på att skriva ett inlägg.
Insåg nyss att jag bör ha någon form av logg över mina forna tankar. Eftersom det förflutna börjar bli mer och mer täckt av någon grumlig dynga.

Jag drar därför min kalender likt ett svärd ur sin slida (Mysigt ord det där) och börjar.

Recollections

Inte kopplat tillbaka datorn, så inläggen kommer inte än...suck, jag måste sluta lata mig så mycket.

För övrigt så spydde jag idag för första gången på ungefär 5 år. Direkt efter maten också, om jag hade varit helt fri från normer och etik skulle jag kanske kunnat äta det igen. Var inte särskilt vältuggat heller. Bulimi verkar i alla fall roligt.

Det var ett tag sen jag ens tittade på en "blogg", för att inte nämna min egen.

Så jag fick en idé; imorgon skall jag göra ett inlägg för varje gång jag tänkte göra ett sen den 6:e juni

Mycket att stå i

Hur undertecknad känner sig annars så...ja, vad kan man säga? Varit passiv en hel vecka, vältrat mig i migsjälv. Kort sagt kan jag säga att jag känner mig ensam, på mer än ett sätt. Dagarna skalas av snabbare än regnet faller, varje dag tycks vara gårdagen. Jag reflekterar över samma saker hela tiden, medans jag antingen tränar eller försöker extrahera kreativitet ur min huvud i garaget. En annan intressant händelse idag var känslan av att får sitt blod spontat vaporiserat ur ådrorna, enbart för någon sekund dock, när jag läste en annan persons blogg. På något vis ekade en röst i mitt välprogrammerade huvud. Rösten var från en succubus från Castlevania (Ja, jag spelade det för cirka fyra timmar sedan, döm mig hur ni vill), och det var dessa vackra demonessors dödsrop som ekade, en kall och besviken stämma; "so lonely...". I det ögonblicket försvann jag på något sätt, vet inte hur jag skall beskriva det. Tid försvann, rum fanns kvar. För övrigt så brände jag mig på tummen också. Förvånande att en blåsa på ens knappfinger kan orsaka mer sömnbrist än en mardröm. So it goes.

Kärlek är inte främmande för oss
Du kan reglerna, och jag likaså
En full förbindelse är vad jag tänker på
Du skulle aldrig få det här från någon annan kille

Jag vill bara berätta för dig hur jag känner
Måste få dig att förstå

Ska aldrig ge upp dig
Ska aldrig göra dig besviken
Ska aldrig springa omkring och överge dig
Ska aldrig få dig att gråta
Ska aldrig få dig att säga adjö
Ska aldrig säga en lögn och såra dig

Vi har känt varandra så länge
Ditt hjärta har värkt
Men du är för blyg för att säga det
Inombords vet vi båda vad som har pågått
We kan spelet och vi skall spela det

Och om du frågar hur jag känner
Säg inte att du är för blind för att se

Ska aldrig ge upp dig
Ska aldrig göra dig besviken
Ska aldrig springa omkring och överge dig
Ska aldrig få dig att gråta
Ska aldrig få dig att säga adjö
Ska aldrig säga en lögn och såra dig

Då har mitt "tillstånd" begått en tid, och vad kan man säga?
    Effekten är som jag beskrev; att inget verkar ha någon betydelse. Känns som jag vore en ensam arbetare som accepterat sin lot i livet och sliter på en fabrik eller som ett våldtäktsoffer som accepterar sin hemska situation och blir passiv. Såga mig hur ni vill för den där liknelsen, inte spelar det mig någon roll. En mer exakt beskrivning är som om jag lutar mig tillbaka, suger åt mig hela omgivningen så att den går fortare och fortare, medans jag själv är fastgjuten i marken.
    Dock, så är detta inte helt utan sina...bieffekter. En effekt är att inget tycks hetsa upp mig. Bästa exemplet var nog idag, på morgonkvisten. Jag satt på bussen, precis utanför skolan tittar jag i min väska, där ser jag att jag glömt min labbrapport (På köksbordet, till vänster bredvid den tredje stolen) som skulle (Villket inte den fulla sanningen) vara inne idag. Normalt sätt skulle vissa svordomar kretsa kring både munnen och huvudet. Dock så blev reaktionen det följande; "Oh...". Oh, oh, villket besynnerligt ord, kan betyda så mycket med bara två bokstäver. Reaktionen var bara oh:et, inget mer, ingen ångestkänsla, ingen pliktkänsla, inget.
Dock är den mest intressanta bieffekten; jag kan inte ljuga. På något sett tycks någon spärr i mig vara borta. Ofta så säger jag (och troligtvis många andra) små lögner dagligen. Till exempel, om någon visar stolt upp något personen i fråga harjobbat med en längre tid (en målning, en teckning, en dans, en sång, en dikt, vad som helst) för en vän, svarar vänen oftast att det verket vän A har jobbat med är alldeles utmärkt. Just nu, skulle jag svarat det som jag ärligt tycker att jag ser, oavsett hur grymt det skulle vara mot vänen. På någon sätt tänker jag just nu logiskt, kalkylerande och effektivt. Jag bör bli ekonom just nu.

Försök bara inte utnyttja den här sanningsfasen nu...Zoof och Faj.

Nej, nej, NEJ!

Jag har haft drömmen igen.
Den jag har haft flera gånger om året. Efter den så blir jag även alltid drabbad av en typ av känsla som sitter kvar i allt från en dag till en månad. Dock varierar känslan, kan vara lycka, kan vara apati.

Drömmen var densamma, hänger upp och ned i taket, flickan med bakåtvridet huvud...det vanliga.
Förutom, att den här gången var det en sak till.
Det var jag, jag såg migsjälv. Jag var iförd en slags mörk kostym som verkade smälta in i både bakgrunden och marken. Jag går mot en kant, jag vänder mig om, ser ut som om jag blir längre. Sedan ser jag ansiktet, blekare än vanligt, och "jag" ler, på ett sätt som får "mig" att se ondskefullt glad ut. Under detta leende så börjar jag skrapa med ena handen på käcken, tills den ramlar av. Sedan sträcker jag på armarna, bara lite lätt åt sidorna. Och efter det...så fallar jag bakåt, in i ett till synes ändlöst mörker.
Läskigt värre.

Återigen dock; känslan. Den här gången har jag svårt att beskriva den, men den är definitivt negativ.
Det känns som om jag har förlorat mot en motståndare jag kunde slagit lätt, som om jag blivit sviken av en vän, som om jag förlorat en enda chans i livet. Helt enkelt känns det som besvikelse, både på migsjälv och på någon oidentifierbar annan.
Detta är även kombinerat av en känsla av att "ge upp" på något sätt. Att bara stänga av och glida ignenom resten av livet på enbart en millisekund.

Kan säga till de jag känner i föväg;
Förlåt om jag inte kommer vara migsjälv några dagar framöver. Kan vara så här dagar, veckor eller till och med månader. Dock är det läskiga med hela känslan och drömmen; jag bryr mig inte, jag orkar inte.

Igår, för att vara exakt, hade jag en sådan underbar upplevelse!
Det hela började med att jag börjar med en extremt viktigt muntlig presentation klockan 11.55 på morgonen. Min presentation, av Snusmumriken, var rättad och klar för att beundras av min svenskalärare.
När jag då väl har vaknat, ätit, duschat och så vidare, inser jag att; "AGH! Klockan är 10.45! Bussen går 10.48!" Så jag slänger snabbt ihop mina saker, snappar åt mig koppen med droger (kaffe) och ger mig av. Halvvägs till bussen inser jag; "JAG GLÖMDE SNUSMUMRIKEN!" Så jag springer tillbaka, plockar upp min mumrik och ut ur huset igen.
Här händer det roliga.
Jag ser bussen komma susande mot busstationen som en lämmel mot ett stup, Precis utanför mitt hus! Jag ställer mig vid sidan av vägen och vinkar, skriker och bönar. Busschauffören ser mig rakt i ögonen, och kör självklart förbi.
Jag kunde inte att hjälpa att tänka onda tankar om chauffören, allt icke politiskt korrekt.
Så vad gör jag?
Gissa barn, gissa!
Jag springer
Det är 350 meter från mitt hus till den enda stationen som genskjuter bussen, jag hade 2 minuter på mig. Ett annat roligt fakta är att det är uppförsbake hela vägen.
Jag började med att rusa i högsta fart, höll inte länge, sedan en snabb gång. Här var det som fick mig att skriva inlägget; en känsla som jag inte hittar ord för. Allt stängdes ute, kroppen gjorde inte ont, andningen var som att svälja socker, hela mitt medvetande satt bakom ögonen. Det var som om en eld tändes bakom mina pupiler och jag såg enbart mitt mål; busshålplatsen vid konsum. Jag utroppade ett 'manligt' "ORA!" (En term som jag kan iblands ses använda vid ex gymmet), och jag störtade iväg, i ännu högre fart än vad jag trodde kunde.
Jag kom fram på nästan exakt två minuter.
Jag fick vänta på bussen, andfådd, och duschen jag hade tagit för enbart en kvart sedan skulle behövas i repris.
När jag gick på bussen, hade jag ett hånflin i ansiktet. När jag väl stämplade kortet, gav jag busschauffören en kall blick...villket han självklart inte märkte, han var för upptagen med att titta i bakspegeln.

Vad är då det intressanta med denna historia?
Jo, det skall jag tala om.
Jag hamnade i någon form av euforia, att jag kämpade så mycket jag kunde, och slog en motståndare som var snabbare än migsjälv (En buss).
Viss låter detta trivialt, men det var en sådan härlig känsla.
Tror jag insåg just då vad jag hade glömt.
Den känslan man får när man slukas i något. Ett arbete, en målning, en dans, en skrivning...var åratal sen jag kände denna känsla. Men denna bussinsident var som nostalagi personifierad till en örfil, väckte mig, och fick mig att minnas.
Om jag nu kan applicera den här känslan till, ja, vad som helst, skulle jag finna både ytligt nöje, och inre frid.

Och som underhållning: http://www.collegehumor.com/video:1815969

Hoho
Jag är återigen inne i nån form av identitetskris.
Är mest fråga; "Vad ska jag göra efter gymnasiet?" eller "Efter IB" är nog mer exakt.
Jag har inget speciellt intresse, ingen speciel talang, orealistiska ambitioner och ingen direkt motivation.
Detta får mig säkerligen att låta som en pessimist, men så är inte fallet, jag bara ser mitt jag på det här sättet.
Dock så fick jag nyss en sådan där känsla man fick som barn, när man ser eller hör något som gör så att man tänker "Det där vill jag bli!". Denna händelse var Speed Grapher. När jag såg ett av de tjugofyra avsnitten fick jag inspiration att vilja bli en form av fotograf, på slagfält. Dessa fotografer proträtterades som levende historie lagrare, som riskerar sitt liv med varje bild för att historien skall kommas ihåg. Dock är det ett relativt hemskt yrke, av uppenbara anledningar, till exempel att yrket är beroende av krig.
Troligtvis kommer den här känslan att dö ut inom kort.
Fast den är skön så länge den varar.
Om jag bara kunde ha en sådan känsla en lång tid, en livstid. För att bryta den enormt tråkiga seriositeten i den här texten; gummi gummi slev mos trosor.

För att summera situationen;
Jag är pank
Jag har allergiska reaktioner alldeles för tidigt
En konsekvens av detta är att jag skjuter upp saker, alldeles för mycket

Nåja, jag får väl bita ihop och ta tjuren vid hornen.
Usch vad ointressant detta inlägget blir...bleh!

Nej nu får jag ta och prata om något annat. Varför inte lägga upp en dröm? Blir kul att läsa när jag är senil och gammal.

Då kör vi; nattens dröm.
Jag var på vandringståg med hela min klass, i diverse skogar. Det var som en pilgrimsfärd i en förstörd värld, där vegetationen hade börjat ta över igen.
Efter flera dagars (Eller kanske minuters?) vandrig finner jag migsjälv på en sluttning mitt i ett slagfält. Dock påminer slagfältet mer om ett snöbollskrig, och de projektiler som avfyras är ljusstrålar. Om ni missuppfattade så slogs jag mot de som var i den nedre delen av kullen. Jag stod på en pelare som liknade ett brunslock gjord av rostigt järn. Överallt omkring mig var det gula och röda höstlöv som färgade hela omgivningen i en guldfärg.
Sedan har jag en svart lucka här.
Efter detta är min klass och migsjälv vid ett strandhus, där träaltanen har smälts samman med en pool. Om man tittade på marken fanns där en pool och om man tittade rakt fram fanns där träplankor.
Här minns jag en fest, där flaskor med (troligtvis) alkohol var vit-röda cylindrar och alla dansade. Deras ansikten och förger (hud och kläder) smältes samman.
Nästa ögonblick här jag en röst, kommer inte ihåg den exakta frasen, med det var något i stil med; Jag är, jag har eller jag vill. Precis efter att jag vänder mig om, kommer ett svart huvud farandes mot mig. Till min fasa (för att cittera G) blir huvudet mer och mer likt än insekt destå närmare den kommer. Här är drömmens coup de grâce (Inte precis det ord jag sökte, men det får duga), huvudet som nu liknar en skallbage sträcker ut en small, stenhård, skär tunga rakt mot mig, spetsar min mun och borrar sig rakt igenom min tunga. Efter det vaknar jag.

Now kids, wasn't that fun?

Nu har jag äntligen lyckats vara organiserad nog för att lyckas skrapa den några smulor från kakan som kallas 'fritid'.
Dock så var kakan alltför hård, så jag blev fullständigt utmattad av att skrapa bort dessa smulor ifrån den. I följd av detta så är jag kort sagt; väldigt trött. Jag har önskat mig fritid, fritid och åter fritid för att ägna mig åt diverse kreativa saker, men ack, nu när jag fått det...har jag knappt nog med energi för att vara bipedal (Är bipedal ett svensk ord mån tro?)

Den spirutuella pungsparken som moder natur har givit mig är små molekyler som tränger in i vissa kroppsöpningar och orsakar irratiation. Eller kort sagt; pollen.
Det fundersamma med detta är dock att jag brukar ha några som helst tecken på allergi vid den här tiden av året. Oftast kommer det som en tegelsten med AIDSbesmittade spikar på rakt i ansiktet vid midsommar...
So it goes

O vad roligt jag har åt migsjälv!
Första inlägget: "Jag säger att jag har en 'blog' när nån frågar"
5 månader, bara en har frågat. Huh...antar att jag inte ser/låter/lukat som en akademisk eller literär person i verkliga verkligheten. Nåväl, alla genier ska ju bli missbedömda. Får väl först börja jobba på att bli ett då.

Jaha...återigen skall jag klaga på tiden.
Jag hatar tid för att den inte ger mig tillräckligt mycket.
Men jag antar att jag bara kan klandra migsjälv.

Känns som jag börjar skrumpna ihop, inombords då.
Allt känns så liniärt. Beror nog på att de fåtal perioder jag har motivation att göra något jag verkligen vill, så slukas jag av obligationer...ja...vad kan en simpel människa göra?

Sen känner sig ju just den här humanen sig lite ensam. Vill dock ändå vara ifred. Ergo har 'vi' ett litet paradox på halsen igen.

O tänk att få vara galen.
Galen och en skicklig konstnär.
Återigen fylls denna individ av avundsjuka, min favoritsynd.
Det finns så mycket i skallen som vill ut, och manifestera sig i målningar, texter, ljud, skulpturer.
Tyvärr så ger avundsjukan mig tillräckligt med motivation.
Så jag är fast

Inatt drömde jag om kärlek, krig, extrema vandringsfärder och misslyckade operationer.

Ja, vad kan allt detta betyda?