My dragonship sailed effortlessly over the sea of vom
Inte kopplat tillbaka datorn, så inläggen kommer inte än...suck, jag måste sluta lata mig så mycket.
För övrigt så spydde jag idag för första gången på ungefär 5 år. Direkt efter maten också, om jag hade varit helt fri från normer och etik skulle jag kanske kunnat äta det igen. Var inte särskilt vältuggat heller. Bulimi verkar i alla fall roligt.
För övrigt så spydde jag idag för första gången på ungefär 5 år. Direkt efter maten också, om jag hade varit helt fri från normer och etik skulle jag kanske kunnat äta det igen. Var inte särskilt vältuggat heller. Bulimi verkar i alla fall roligt.
Hisashiburi da naa...ne?
Det var ett tag sen jag ens tittade på en "blogg", för att inte nämna min egen.
Så jag fick en idé; imorgon skall jag göra ett inlägg för varje gång jag tänkte göra ett sen den 6:e juni
Mycket att stå i
Hur undertecknad känner sig annars så...ja, vad kan man säga? Varit passiv en hel vecka, vältrat mig i migsjälv. Kort sagt kan jag säga att jag känner mig ensam, på mer än ett sätt. Dagarna skalas av snabbare än regnet faller, varje dag tycks vara gårdagen. Jag reflekterar över samma saker hela tiden, medans jag antingen tränar eller försöker extrahera kreativitet ur min huvud i garaget. En annan intressant händelse idag var känslan av att får sitt blod spontat vaporiserat ur ådrorna, enbart för någon sekund dock, när jag läste en annan persons blogg. På något vis ekade en röst i mitt välprogrammerade huvud. Rösten var från en succubus från Castlevania (Ja, jag spelade det för cirka fyra timmar sedan, döm mig hur ni vill), och det var dessa vackra demonessors dödsrop som ekade, en kall och besviken stämma; "so lonely...". I det ögonblicket försvann jag på något sätt, vet inte hur jag skall beskriva det. Tid försvann, rum fanns kvar. För övrigt så brände jag mig på tummen också. Förvånande att en blåsa på ens knappfinger kan orsaka mer sömnbrist än en mardröm. So it goes.
Så jag fick en idé; imorgon skall jag göra ett inlägg för varje gång jag tänkte göra ett sen den 6:e juni
Mycket att stå i
Hur undertecknad känner sig annars så...ja, vad kan man säga? Varit passiv en hel vecka, vältrat mig i migsjälv. Kort sagt kan jag säga att jag känner mig ensam, på mer än ett sätt. Dagarna skalas av snabbare än regnet faller, varje dag tycks vara gårdagen. Jag reflekterar över samma saker hela tiden, medans jag antingen tränar eller försöker extrahera kreativitet ur min huvud i garaget. En annan intressant händelse idag var känslan av att får sitt blod spontat vaporiserat ur ådrorna, enbart för någon sekund dock, när jag läste en annan persons blogg. På något vis ekade en röst i mitt välprogrammerade huvud. Rösten var från en succubus från Castlevania (Ja, jag spelade det för cirka fyra timmar sedan, döm mig hur ni vill), och det var dessa vackra demonessors dödsrop som ekade, en kall och besviken stämma; "so lonely...". I det ögonblicket försvann jag på något sätt, vet inte hur jag skall beskriva det. Tid försvann, rum fanns kvar. För övrigt så brände jag mig på tummen också. Förvånande att en blåsa på ens knappfinger kan orsaka mer sömnbrist än en mardröm. So it goes.
