Les personne pitoyable
Påminnelse till migsjälv; den digitala dagboken är ett fönster in i ditt förflutna, lär dig av den.
Jag har nu funnit ett svar. Det finns hat inom mig, dock har jag inte varit säker på vem eller vad det riktas mot. Men jag har svaret. Jag hatar, mest i hela värdlen, universum, multiversum; Erik Pettersson.
Jag hatar honom så ofantligt mycket. Han är personifieringen av misslyckande. Allt han har försökt med har slutat i missöde. Intressen, cosplay, måleri, teckning, TV-spel, allt har Erik misslyckats med. Hans drömcosplay som inte kommer bli klar för att hans studier tar upp tiden, måleriet finns det ingen motivation för och så vidare och vidare. Den mer direkta skadan kommer nog från kärlekslivet. Erik Pettersson kommer leva länge, han är alldeles för feg för att avlida. Han kommer dock under denna tid vara helt ensam, vilket är bra för då har han tid att bryta barriären mellan galenskap och misär, som är väldigt tunn för tillfället.
Som kompensation för hans tillstånd så har han attackerat en tämligen svag motståndare. Denna motståndare kallas för känslor. Han har försökt att döda dem så gott han kan i hopp om att må bättre, resultatet är dock att värdet av, allt, är borta, alltså sämre än det var tidigare. Om han bara kunde gråta skulle allt lösa sig, men till och med det nöjet är dött.
Tänkt på de saker han säger med sarkasm, men som har en ofantlig mängd sanning bakom dem.
Två sista saker Erik; du skrev det här när du var en anning påverkad, dock inte så mycket. Inte det att du blir särskilt påverkad, men sak samma. Nummer två; skärp dig för i helvete! Svaren är framför dig, res på dig och lös det här.
Kan inte
Jo
Nej
Jag har nu funnit ett svar. Det finns hat inom mig, dock har jag inte varit säker på vem eller vad det riktas mot. Men jag har svaret. Jag hatar, mest i hela värdlen, universum, multiversum; Erik Pettersson.
Jag hatar honom så ofantligt mycket. Han är personifieringen av misslyckande. Allt han har försökt med har slutat i missöde. Intressen, cosplay, måleri, teckning, TV-spel, allt har Erik misslyckats med. Hans drömcosplay som inte kommer bli klar för att hans studier tar upp tiden, måleriet finns det ingen motivation för och så vidare och vidare. Den mer direkta skadan kommer nog från kärlekslivet. Erik Pettersson kommer leva länge, han är alldeles för feg för att avlida. Han kommer dock under denna tid vara helt ensam, vilket är bra för då har han tid att bryta barriären mellan galenskap och misär, som är väldigt tunn för tillfället.
Som kompensation för hans tillstånd så har han attackerat en tämligen svag motståndare. Denna motståndare kallas för känslor. Han har försökt att döda dem så gott han kan i hopp om att må bättre, resultatet är dock att värdet av, allt, är borta, alltså sämre än det var tidigare. Om han bara kunde gråta skulle allt lösa sig, men till och med det nöjet är dött.
Tänkt på de saker han säger med sarkasm, men som har en ofantlig mängd sanning bakom dem.
Två sista saker Erik; du skrev det här när du var en anning påverkad, dock inte så mycket. Inte det att du blir särskilt påverkad, men sak samma. Nummer två; skärp dig för i helvete! Svaren är framför dig, res på dig och lös det här.
Kan inte
Jo
Nej
An artists main source of inspiration is tragedy
Lägger min sommaråterkallning på "stanby" tills vidare.
Voilá! Eftersom en så kallad "blogg" är enbart en dagbok i digital form, kommer jag därför skriva ned vad som händer med min egen person eftersom det finns en möjlighet att ett ädlre jag kan finna mina nuvarande tankar underhållande. Det, och att det funkar som en faux terapi.
Mitt nuvarande sinnestillstånd kan beskrivas som, en perfekt blandning av vitt och svart, helt grått. Det är som om jag tagit rollen som ett observerande spöke, som studerar min personas olika tendenser och handlingar. Jag ser migsjälv, dock så "flyter" allt som om det vore förbestämt, dagar flyger förbi, mina rörelser känns exakta och mekaniska, få saker stressar mig och jag ser ingen framtid.
Vad detta beror på skall jag föreviga i digital text nu; det mesta runtom mig har förlorat mening. Jag har ingen ambition att göra någonting längre. Varför skall jag träna? Varför studera? Vaför tala? Dessa frågor snurrar omkring runt min skalp dagligen. Det oroar mig till en viss grad, men bara en viss grad. Det är inte så att jag är nihilist, men jag ser allt runt mig som triviala saker utan mening. Inte ens de saker jag förut fann uppfriskande eller njutbara tycks få plats i mitt "schema".
Jag börjar även bli trött på mina sociala masker. Jag har alldeles för många, en för migsjälv, en för var och en av mina vänner, en för varje familjemedlem, en för deppiga stunder, en för lärare, en för främlingar och så vidare. Jag tycks börja blanda ihop dem nu, använder "fel" masker på "fel" människor. Dock så återstår frågan; vad kan man göra?
Just det ja, haft lite kväljningsreflexer också, dock utan resulat. Lite vomering hade suttit fint dock...
En liten händelse kanske skulle sitta på sin plats? Vad som fick mig att släpa mitt feta arlse framför livssugaren känds som en PC för att skriva detta. För...snart tre timmar sedan råkade jag skära mig, inte i handen eller armen, utan i buken, ca 3 tum ifrån naveln. Det blödde, inte oerhört mycket, men det bildades ett litet blodspår längs med midjan. Detta gjorde ont, specielt när jag rörde mig. Dock så var det intressanta; smärtan fanns, men den registrerades inte som smärta. Jag spenderade ca 2 minuter på att studera såret, sedan tvättade jag det. Det var allt.
Eller kanske inte, hade ett hysterianfall också, inte så farligt, väldigt frigivande. Fast om någon såg mig i det stadiet skulle jag säkert bli nedvärderad.
För att bryta det enormt seriösa mönstret: skokräm och bajs, skokräm och bajs.
Hur som helst, Internals, Extendeds och andra triviala former av papper måste skrivas. Vad de leder till är mer papper, och slutgiltigen ett finare papper med fint tryck på. Fast vad jag vill ha just nu är en ambition, en inspirationskälla, ett syfte, något att kämpa för...raison d'etre
Voilá! Eftersom en så kallad "blogg" är enbart en dagbok i digital form, kommer jag därför skriva ned vad som händer med min egen person eftersom det finns en möjlighet att ett ädlre jag kan finna mina nuvarande tankar underhållande. Det, och att det funkar som en faux terapi.
Mitt nuvarande sinnestillstånd kan beskrivas som, en perfekt blandning av vitt och svart, helt grått. Det är som om jag tagit rollen som ett observerande spöke, som studerar min personas olika tendenser och handlingar. Jag ser migsjälv, dock så "flyter" allt som om det vore förbestämt, dagar flyger förbi, mina rörelser känns exakta och mekaniska, få saker stressar mig och jag ser ingen framtid.
Vad detta beror på skall jag föreviga i digital text nu; det mesta runtom mig har förlorat mening. Jag har ingen ambition att göra någonting längre. Varför skall jag träna? Varför studera? Vaför tala? Dessa frågor snurrar omkring runt min skalp dagligen. Det oroar mig till en viss grad, men bara en viss grad. Det är inte så att jag är nihilist, men jag ser allt runt mig som triviala saker utan mening. Inte ens de saker jag förut fann uppfriskande eller njutbara tycks få plats i mitt "schema".
Jag börjar även bli trött på mina sociala masker. Jag har alldeles för många, en för migsjälv, en för var och en av mina vänner, en för varje familjemedlem, en för deppiga stunder, en för lärare, en för främlingar och så vidare. Jag tycks börja blanda ihop dem nu, använder "fel" masker på "fel" människor. Dock så återstår frågan; vad kan man göra?
Just det ja, haft lite kväljningsreflexer också, dock utan resulat. Lite vomering hade suttit fint dock...
En liten händelse kanske skulle sitta på sin plats? Vad som fick mig att släpa mitt feta arlse framför livssugaren känds som en PC för att skriva detta. För...snart tre timmar sedan råkade jag skära mig, inte i handen eller armen, utan i buken, ca 3 tum ifrån naveln. Det blödde, inte oerhört mycket, men det bildades ett litet blodspår längs med midjan. Detta gjorde ont, specielt när jag rörde mig. Dock så var det intressanta; smärtan fanns, men den registrerades inte som smärta. Jag spenderade ca 2 minuter på att studera såret, sedan tvättade jag det. Det var allt.
Eller kanske inte, hade ett hysterianfall också, inte så farligt, väldigt frigivande. Fast om någon såg mig i det stadiet skulle jag säkert bli nedvärderad.
För att bryta det enormt seriösa mönstret: skokräm och bajs, skokräm och bajs.
Hur som helst, Internals, Extendeds och andra triviala former av papper måste skrivas. Vad de leder till är mer papper, och slutgiltigen ett finare papper med fint tryck på. Fast vad jag vill ha just nu är en ambition, en inspirationskälla, ett syfte, något att kämpa för...raison d'etre
