När man har hamnat i komplett mörker, kan man bara vänta på att ögonen skall vänja sig


Är väl lite så här man är nu?

Does it bother you?

Inte direkt, fast lite orolig är jag väl

What have I told you? Stop. Thinking. Like. THAT!

Ok ok...

Gosh you sicken me!

Symptom

Var tvungen att skriva ned mitt fysiska tillstånd nu, för att kunna studera det senare med ett "friskt" perspektiv

Det känns som jag faller sönder.
Bröstkorgen tycks implodera, är som en varm tanig hand griper tag om mitt hjärta medans metaltrådar drar i mina revben.
Ryggen och skulderbladen känns som om någon filar dem inifrån.
Synen sviktar och huvudet tycks svaja.
Armarna samt händerna är långsama, reagerar inte lika snabbt som de bör göra.
Maginnehållet vill göra revolt och fly min buk, men stannar precis innan strupen.
Varje andetag känns som om det skall brista igenom det svaga bröstbenet.
Andedräkten är varm och motbjudande.
Och det som skrämmer mig mest; alla lämmar skakar, alternativt vibrerar.

Sluta

Så mycket jag bör sluta med

Bör sluta äta för mycket skräp
Bör sluta sitta uppe för att plugga så sent
Bör sluta vara lat
Bör sluta skjuta upp saker

Återigen sitter jag uppe klockan ett på natten och gör läxor. En muntlig presentation skall vara klar innan morgonen gryr. Den är klar, men jag kan inte släppa den, den måste vara perfekt, och det går inte med den lilla tid jag har.
Åt helvete med allt antar jag, lev vidare.

Semseter hade suttit utomordentligt fint, iofs hade en miljon, en nördtjej med modellkropp till flickvän, perfekt fysik, +50 i IQ och förmågan att förvandla allt jag stör mig på till ost också varit det.
Men jag kan inte få något av dem. Bara jobba vidare antar jag, framåt kamrater!

Jag är inte en människa längre, dock tvivlar jag på att jag nånsin varit en, jag är en maskin, om jag stannar kasseras jag, om jag underpresterar, kasseras jag, om det finns en bättre model, kasseras jag.

Ack ack ack, arma öde.

We're here

One

Heh

I feel, strange
It feels as if there is something beneath my skin, gnawing to get out.
Ripples through my entire physical stature.

In my restless dreams, I see it, albeit I do not know what it is. Yet...I welcome it, at last.

It, he, or what it might be, wishes to kill the persona, wishes to replace the person. Both had been untouched by corruption, regardless, "it" understands that this world is based on corruption, it is rotten to the core. Pure beings does not belong.

I will shed the skin.

Stjärnplatina, världen, tiden har stannat

Aldrig har lovet varit värre.
Det enda jag tänkte på hela veckan var alla de obligationerna jag hade, vartenda nöje blev en pina.
Fortfarande inte klar med de saker jag lovade migsjälv att göra, och en av dem kommer jag aldrig hinna.
Återigen får jag klistra in en guldstjärna i Erikboken för misslyckanden, bravo.

RSS 2.0