Varje gång du behöver någon
Kärlek är inte främmande för oss
Du kan reglerna, och jag likaså
En full förbindelse är vad jag tänker på
Du skulle aldrig få det här från någon annan kille
Jag vill bara berätta för dig hur jag känner
Måste få dig att förstå
Ska aldrig ge upp dig
Ska aldrig göra dig besviken
Ska aldrig springa omkring och överge dig
Ska aldrig få dig att gråta
Ska aldrig få dig att säga adjö
Ska aldrig säga en lögn och såra dig
Vi har känt varandra så länge
Ditt hjärta har värkt
Men du är för blyg för att säga det
Inombords vet vi båda vad som har pågått
We kan spelet och vi skall spela det
Och om du frågar hur jag känner
Säg inte att du är för blind för att se
Ska aldrig ge upp dig
Ska aldrig göra dig besviken
Ska aldrig springa omkring och överge dig
Ska aldrig få dig att gråta
Ska aldrig få dig att säga adjö
Ska aldrig säga en lögn och såra dig
Du kan reglerna, och jag likaså
En full förbindelse är vad jag tänker på
Du skulle aldrig få det här från någon annan kille
Jag vill bara berätta för dig hur jag känner
Måste få dig att förstå
Ska aldrig ge upp dig
Ska aldrig göra dig besviken
Ska aldrig springa omkring och överge dig
Ska aldrig få dig att gråta
Ska aldrig få dig att säga adjö
Ska aldrig säga en lögn och såra dig
Vi har känt varandra så länge
Ditt hjärta har värkt
Men du är för blyg för att säga det
Inombords vet vi båda vad som har pågått
We kan spelet och vi skall spela det
Och om du frågar hur jag känner
Säg inte att du är för blind för att se
Ska aldrig ge upp dig
Ska aldrig göra dig besviken
Ska aldrig springa omkring och överge dig
Ska aldrig få dig att gråta
Ska aldrig få dig att säga adjö
Ska aldrig säga en lögn och såra dig
Yin Yang Ding Dang Cris Cross Crash Bang Zing Zang
Då har mitt "tillstånd" begått en tid, och vad kan man säga?
Effekten är som jag beskrev; att inget verkar ha någon betydelse. Känns som jag vore en ensam arbetare som accepterat sin lot i livet och sliter på en fabrik eller som ett våldtäktsoffer som accepterar sin hemska situation och blir passiv. Såga mig hur ni vill för den där liknelsen, inte spelar det mig någon roll. En mer exakt beskrivning är som om jag lutar mig tillbaka, suger åt mig hela omgivningen så att den går fortare och fortare, medans jag själv är fastgjuten i marken.
Dock, så är detta inte helt utan sina...bieffekter. En effekt är att inget tycks hetsa upp mig. Bästa exemplet var nog idag, på morgonkvisten. Jag satt på bussen, precis utanför skolan tittar jag i min väska, där ser jag att jag glömt min labbrapport (På köksbordet, till vänster bredvid den tredje stolen) som skulle (Villket inte den fulla sanningen) vara inne idag. Normalt sätt skulle vissa svordomar kretsa kring både munnen och huvudet. Dock så blev reaktionen det följande; "Oh...". Oh, oh, villket besynnerligt ord, kan betyda så mycket med bara två bokstäver. Reaktionen var bara oh:et, inget mer, ingen ångestkänsla, ingen pliktkänsla, inget.
Dock är den mest intressanta bieffekten; jag kan inte ljuga. På något sett tycks någon spärr i mig vara borta. Ofta så säger jag (och troligtvis många andra) små lögner dagligen. Till exempel, om någon visar stolt upp något personen i fråga harjobbat med en längre tid (en målning, en teckning, en dans, en sång, en dikt, vad som helst) för en vän, svarar vänen oftast att det verket vän A har jobbat med är alldeles utmärkt. Just nu, skulle jag svarat det som jag ärligt tycker att jag ser, oavsett hur grymt det skulle vara mot vänen. På någon sätt tänker jag just nu logiskt, kalkylerande och effektivt. Jag bör bli ekonom just nu.
Försök bara inte utnyttja den här sanningsfasen nu...Zoof och Faj.
Effekten är som jag beskrev; att inget verkar ha någon betydelse. Känns som jag vore en ensam arbetare som accepterat sin lot i livet och sliter på en fabrik eller som ett våldtäktsoffer som accepterar sin hemska situation och blir passiv. Såga mig hur ni vill för den där liknelsen, inte spelar det mig någon roll. En mer exakt beskrivning är som om jag lutar mig tillbaka, suger åt mig hela omgivningen så att den går fortare och fortare, medans jag själv är fastgjuten i marken.
Dock, så är detta inte helt utan sina...bieffekter. En effekt är att inget tycks hetsa upp mig. Bästa exemplet var nog idag, på morgonkvisten. Jag satt på bussen, precis utanför skolan tittar jag i min väska, där ser jag att jag glömt min labbrapport (På köksbordet, till vänster bredvid den tredje stolen) som skulle (Villket inte den fulla sanningen) vara inne idag. Normalt sätt skulle vissa svordomar kretsa kring både munnen och huvudet. Dock så blev reaktionen det följande; "Oh...". Oh, oh, villket besynnerligt ord, kan betyda så mycket med bara två bokstäver. Reaktionen var bara oh:et, inget mer, ingen ångestkänsla, ingen pliktkänsla, inget.
Dock är den mest intressanta bieffekten; jag kan inte ljuga. På något sett tycks någon spärr i mig vara borta. Ofta så säger jag (och troligtvis många andra) små lögner dagligen. Till exempel, om någon visar stolt upp något personen i fråga harjobbat med en längre tid (en målning, en teckning, en dans, en sång, en dikt, vad som helst) för en vän, svarar vänen oftast att det verket vän A har jobbat med är alldeles utmärkt. Just nu, skulle jag svarat det som jag ärligt tycker att jag ser, oavsett hur grymt det skulle vara mot vänen. På någon sätt tänker jag just nu logiskt, kalkylerande och effektivt. Jag bör bli ekonom just nu.
Försök bara inte utnyttja den här sanningsfasen nu...Zoof och Faj.
HEADLINE
Nej, nej, NEJ!
Jag har haft drömmen igen.
Den jag har haft flera gånger om året. Efter den så blir jag även alltid drabbad av en typ av känsla som sitter kvar i allt från en dag till en månad. Dock varierar känslan, kan vara lycka, kan vara apati.
Drömmen var densamma, hänger upp och ned i taket, flickan med bakåtvridet huvud...det vanliga.
Förutom, att den här gången var det en sak till.
Det var jag, jag såg migsjälv. Jag var iförd en slags mörk kostym som verkade smälta in i både bakgrunden och marken. Jag går mot en kant, jag vänder mig om, ser ut som om jag blir längre. Sedan ser jag ansiktet, blekare än vanligt, och "jag" ler, på ett sätt som får "mig" att se ondskefullt glad ut. Under detta leende så börjar jag skrapa med ena handen på käcken, tills den ramlar av. Sedan sträcker jag på armarna, bara lite lätt åt sidorna. Och efter det...så fallar jag bakåt, in i ett till synes ändlöst mörker.
Läskigt värre.
Återigen dock; känslan. Den här gången har jag svårt att beskriva den, men den är definitivt negativ.
Det känns som om jag har förlorat mot en motståndare jag kunde slagit lätt, som om jag blivit sviken av en vän, som om jag förlorat en enda chans i livet. Helt enkelt känns det som besvikelse, både på migsjälv och på någon oidentifierbar annan.
Detta är även kombinerat av en känsla av att "ge upp" på något sätt. Att bara stänga av och glida ignenom resten av livet på enbart en millisekund.
Kan säga till de jag känner i föväg;
Förlåt om jag inte kommer vara migsjälv några dagar framöver. Kan vara så här dagar, veckor eller till och med månader. Dock är det läskiga med hela känslan och drömmen; jag bryr mig inte, jag orkar inte.
Jag har haft drömmen igen.
Den jag har haft flera gånger om året. Efter den så blir jag även alltid drabbad av en typ av känsla som sitter kvar i allt från en dag till en månad. Dock varierar känslan, kan vara lycka, kan vara apati.
Drömmen var densamma, hänger upp och ned i taket, flickan med bakåtvridet huvud...det vanliga.
Förutom, att den här gången var det en sak till.
Det var jag, jag såg migsjälv. Jag var iförd en slags mörk kostym som verkade smälta in i både bakgrunden och marken. Jag går mot en kant, jag vänder mig om, ser ut som om jag blir längre. Sedan ser jag ansiktet, blekare än vanligt, och "jag" ler, på ett sätt som får "mig" att se ondskefullt glad ut. Under detta leende så börjar jag skrapa med ena handen på käcken, tills den ramlar av. Sedan sträcker jag på armarna, bara lite lätt åt sidorna. Och efter det...så fallar jag bakåt, in i ett till synes ändlöst mörker.
Läskigt värre.
Återigen dock; känslan. Den här gången har jag svårt att beskriva den, men den är definitivt negativ.
Det känns som om jag har förlorat mot en motståndare jag kunde slagit lätt, som om jag blivit sviken av en vän, som om jag förlorat en enda chans i livet. Helt enkelt känns det som besvikelse, både på migsjälv och på någon oidentifierbar annan.
Detta är även kombinerat av en känsla av att "ge upp" på något sätt. Att bara stänga av och glida ignenom resten av livet på enbart en millisekund.
Kan säga till de jag känner i föväg;
Förlåt om jag inte kommer vara migsjälv några dagar framöver. Kan vara så här dagar, veckor eller till och med månader. Dock är det läskiga med hela känslan och drömmen; jag bryr mig inte, jag orkar inte.
Svett och Snusmumrik
Igår, för att vara exakt, hade jag en sådan underbar upplevelse!
Det hela började med att jag börjar med en extremt viktigt muntlig presentation klockan 11.55 på morgonen. Min presentation, av Snusmumriken, var rättad och klar för att beundras av min svenskalärare.
När jag då väl har vaknat, ätit, duschat och så vidare, inser jag att; "AGH! Klockan är 10.45! Bussen går 10.48!" Så jag slänger snabbt ihop mina saker, snappar åt mig koppen med droger (kaffe) och ger mig av. Halvvägs till bussen inser jag; "JAG GLÖMDE SNUSMUMRIKEN!" Så jag springer tillbaka, plockar upp min mumrik och ut ur huset igen.
Här händer det roliga.
Jag ser bussen komma susande mot busstationen som en lämmel mot ett stup, Precis utanför mitt hus! Jag ställer mig vid sidan av vägen och vinkar, skriker och bönar. Busschauffören ser mig rakt i ögonen, och kör självklart förbi.
Jag kunde inte att hjälpa att tänka onda tankar om chauffören, allt icke politiskt korrekt.
Så vad gör jag?
Gissa barn, gissa!
Jag springer
Det är 350 meter från mitt hus till den enda stationen som genskjuter bussen, jag hade 2 minuter på mig. Ett annat roligt fakta är att det är uppförsbake hela vägen.
Jag började med att rusa i högsta fart, höll inte länge, sedan en snabb gång. Här var det som fick mig att skriva inlägget; en känsla som jag inte hittar ord för. Allt stängdes ute, kroppen gjorde inte ont, andningen var som att svälja socker, hela mitt medvetande satt bakom ögonen. Det var som om en eld tändes bakom mina pupiler och jag såg enbart mitt mål; busshålplatsen vid konsum. Jag utroppade ett 'manligt' "ORA!" (En term som jag kan iblands ses använda vid ex gymmet), och jag störtade iväg, i ännu högre fart än vad jag trodde kunde.
Jag kom fram på nästan exakt två minuter.
Jag fick vänta på bussen, andfådd, och duschen jag hade tagit för enbart en kvart sedan skulle behövas i repris.
När jag gick på bussen, hade jag ett hånflin i ansiktet. När jag väl stämplade kortet, gav jag busschauffören en kall blick...villket han självklart inte märkte, han var för upptagen med att titta i bakspegeln.
Vad är då det intressanta med denna historia?
Jo, det skall jag tala om.
Jag hamnade i någon form av euforia, att jag kämpade så mycket jag kunde, och slog en motståndare som var snabbare än migsjälv (En buss).
Viss låter detta trivialt, men det var en sådan härlig känsla.
Tror jag insåg just då vad jag hade glömt.
Den känslan man får när man slukas i något. Ett arbete, en målning, en dans, en skrivning...var åratal sen jag kände denna känsla. Men denna bussinsident var som nostalagi personifierad till en örfil, väckte mig, och fick mig att minnas.
Om jag nu kan applicera den här känslan till, ja, vad som helst, skulle jag finna både ytligt nöje, och inre frid.
Och som underhållning: http://www.collegehumor.com/video:1815969
Det hela började med att jag börjar med en extremt viktigt muntlig presentation klockan 11.55 på morgonen. Min presentation, av Snusmumriken, var rättad och klar för att beundras av min svenskalärare.
När jag då väl har vaknat, ätit, duschat och så vidare, inser jag att; "AGH! Klockan är 10.45! Bussen går 10.48!" Så jag slänger snabbt ihop mina saker, snappar åt mig koppen med droger (kaffe) och ger mig av. Halvvägs till bussen inser jag; "JAG GLÖMDE SNUSMUMRIKEN!" Så jag springer tillbaka, plockar upp min mumrik och ut ur huset igen.
Här händer det roliga.
Jag ser bussen komma susande mot busstationen som en lämmel mot ett stup, Precis utanför mitt hus! Jag ställer mig vid sidan av vägen och vinkar, skriker och bönar. Busschauffören ser mig rakt i ögonen, och kör självklart förbi.
Jag kunde inte att hjälpa att tänka onda tankar om chauffören, allt icke politiskt korrekt.
Så vad gör jag?
Gissa barn, gissa!
Jag springer
Det är 350 meter från mitt hus till den enda stationen som genskjuter bussen, jag hade 2 minuter på mig. Ett annat roligt fakta är att det är uppförsbake hela vägen.
Jag började med att rusa i högsta fart, höll inte länge, sedan en snabb gång. Här var det som fick mig att skriva inlägget; en känsla som jag inte hittar ord för. Allt stängdes ute, kroppen gjorde inte ont, andningen var som att svälja socker, hela mitt medvetande satt bakom ögonen. Det var som om en eld tändes bakom mina pupiler och jag såg enbart mitt mål; busshålplatsen vid konsum. Jag utroppade ett 'manligt' "ORA!" (En term som jag kan iblands ses använda vid ex gymmet), och jag störtade iväg, i ännu högre fart än vad jag trodde kunde.
Jag kom fram på nästan exakt två minuter.
Jag fick vänta på bussen, andfådd, och duschen jag hade tagit för enbart en kvart sedan skulle behövas i repris.
När jag gick på bussen, hade jag ett hånflin i ansiktet. När jag väl stämplade kortet, gav jag busschauffören en kall blick...villket han självklart inte märkte, han var för upptagen med att titta i bakspegeln.
Vad är då det intressanta med denna historia?
Jo, det skall jag tala om.
Jag hamnade i någon form av euforia, att jag kämpade så mycket jag kunde, och slog en motståndare som var snabbare än migsjälv (En buss).
Viss låter detta trivialt, men det var en sådan härlig känsla.
Tror jag insåg just då vad jag hade glömt.
Den känslan man får när man slukas i något. Ett arbete, en målning, en dans, en skrivning...var åratal sen jag kände denna känsla. Men denna bussinsident var som nostalagi personifierad till en örfil, väckte mig, och fick mig att minnas.
Om jag nu kan applicera den här känslan till, ja, vad som helst, skulle jag finna både ytligt nöje, och inre frid.
Och som underhållning: http://www.collegehumor.com/video:1815969
Identitet
Hoho
Jag är återigen inne i nån form av identitetskris.
Är mest fråga; "Vad ska jag göra efter gymnasiet?" eller "Efter IB" är nog mer exakt.
Jag har inget speciellt intresse, ingen speciel talang, orealistiska ambitioner och ingen direkt motivation.
Detta får mig säkerligen att låta som en pessimist, men så är inte fallet, jag bara ser mitt jag på det här sättet.
Dock så fick jag nyss en sådan där känsla man fick som barn, när man ser eller hör något som gör så att man tänker "Det där vill jag bli!". Denna händelse var Speed Grapher. När jag såg ett av de tjugofyra avsnitten fick jag inspiration att vilja bli en form av fotograf, på slagfält. Dessa fotografer proträtterades som levende historie lagrare, som riskerar sitt liv med varje bild för att historien skall kommas ihåg. Dock är det ett relativt hemskt yrke, av uppenbara anledningar, till exempel att yrket är beroende av krig.
Troligtvis kommer den här känslan att dö ut inom kort.
Fast den är skön så länge den varar.
Om jag bara kunde ha en sådan känsla en lång tid, en livstid. För att bryta den enormt tråkiga seriositeten i den här texten; gummi gummi slev mos trosor.
Jag är återigen inne i nån form av identitetskris.
Är mest fråga; "Vad ska jag göra efter gymnasiet?" eller "Efter IB" är nog mer exakt.
Jag har inget speciellt intresse, ingen speciel talang, orealistiska ambitioner och ingen direkt motivation.
Detta får mig säkerligen att låta som en pessimist, men så är inte fallet, jag bara ser mitt jag på det här sättet.
Dock så fick jag nyss en sådan där känsla man fick som barn, när man ser eller hör något som gör så att man tänker "Det där vill jag bli!". Denna händelse var Speed Grapher. När jag såg ett av de tjugofyra avsnitten fick jag inspiration att vilja bli en form av fotograf, på slagfält. Dessa fotografer proträtterades som levende historie lagrare, som riskerar sitt liv med varje bild för att historien skall kommas ihåg. Dock är det ett relativt hemskt yrke, av uppenbara anledningar, till exempel att yrket är beroende av krig.
Troligtvis kommer den här känslan att dö ut inom kort.
Fast den är skön så länge den varar.
Om jag bara kunde ha en sådan känsla en lång tid, en livstid. För att bryta den enormt tråkiga seriositeten i den här texten; gummi gummi slev mos trosor.
