Släkten och andras vänner
Då har min kära far fyllt 50
Enligt tradition blir det alltid en stor fest då någon når ett tiotal.
Två dagars festande, först familj, sedan mina föräldrars vänner. Dag två gav mig redan på torsdagen rysningar...
Kan väl börja med dag ett, då släkten anlände. Det första jag märkte var att de flesta i mim släkt är en sak; knubbiga. Har ingen anning varför. Dock så slank jag iväg för att fira Cs födelsedag, dock så blev kvällen på Bongo rätt, lam, tror jag det heter i folkmun.
Dag två då, här var det mer...intressant. Försökta både plugga och jobba lite med min hobby, dock utan större framgångar, sedan anlände gästerna. Enbart vänner till mina föräldrar, alla golfare, alla antingen chefer eller väldigt högt betalda, de flesta utan högre utbildning. Nu som stor pojke kunde jag enbart se ned på dem, de festade med alkohol, dålig musik, snuskiga skämt och en och annan cigarett. Som sagt var hela den här skaran människor väldigt välmående, rika eller halvrika. Dock, så fick jag så klart prata med denna underbara hop, och ingen, och jag menar ingen, av dem jag pratade hade mer än högstadieutbildning. Jag är medveten om att det var annorlunda på deras tid, men jag kunde ändå inte släppa det. Det var dock inte detta som ledde till detta inlägg, utan vad de sade om migsjälv. Alla, och återigen, alla, frågade alltid först; om min skolgång, sedan; vad jag skulle göra senare, sedan; de kände någon som hade fått ett jättebra jobb pga IB eller liknande och till sist, dock under relativt kraftig berusning; hur man får "brudar. Varför man skall lyssna på 40-50 år gamla människor som stinker av rom och öl om hur man skall hitta sig en partner kan ju disskuteras. Fast här såg jag ju dock sambandet, består livet av två saker; pengar och det motsatta könet? Självklart så vill jag inte att det skall ens vara i närheten av något sådant, fast, jag trodde en gång i tiden på att det fanns någon form av magi i världen, att rättvisa fanns på något sätt och att "goda" handlingar är de bästa. De tankarna multnade när jag såg mer av världen, så varför inte resten av min livssyn?
Hepp, tillbaka till pluggandet, måste säkra mig en framtid på pappret.
Enligt tradition blir det alltid en stor fest då någon når ett tiotal.
Två dagars festande, först familj, sedan mina föräldrars vänner. Dag två gav mig redan på torsdagen rysningar...
Kan väl börja med dag ett, då släkten anlände. Det första jag märkte var att de flesta i mim släkt är en sak; knubbiga. Har ingen anning varför. Dock så slank jag iväg för att fira Cs födelsedag, dock så blev kvällen på Bongo rätt, lam, tror jag det heter i folkmun.
Dag två då, här var det mer...intressant. Försökta både plugga och jobba lite med min hobby, dock utan större framgångar, sedan anlände gästerna. Enbart vänner till mina föräldrar, alla golfare, alla antingen chefer eller väldigt högt betalda, de flesta utan högre utbildning. Nu som stor pojke kunde jag enbart se ned på dem, de festade med alkohol, dålig musik, snuskiga skämt och en och annan cigarett. Som sagt var hela den här skaran människor väldigt välmående, rika eller halvrika. Dock, så fick jag så klart prata med denna underbara hop, och ingen, och jag menar ingen, av dem jag pratade hade mer än högstadieutbildning. Jag är medveten om att det var annorlunda på deras tid, men jag kunde ändå inte släppa det. Det var dock inte detta som ledde till detta inlägg, utan vad de sade om migsjälv. Alla, och återigen, alla, frågade alltid först; om min skolgång, sedan; vad jag skulle göra senare, sedan; de kände någon som hade fått ett jättebra jobb pga IB eller liknande och till sist, dock under relativt kraftig berusning; hur man får "brudar. Varför man skall lyssna på 40-50 år gamla människor som stinker av rom och öl om hur man skall hitta sig en partner kan ju disskuteras. Fast här såg jag ju dock sambandet, består livet av två saker; pengar och det motsatta könet? Självklart så vill jag inte att det skall ens vara i närheten av något sådant, fast, jag trodde en gång i tiden på att det fanns någon form av magi i världen, att rättvisa fanns på något sätt och att "goda" handlingar är de bästa. De tankarna multnade när jag såg mer av världen, så varför inte resten av min livssyn?
Hepp, tillbaka till pluggandet, måste säkra mig en framtid på pappret.
Hikikomori
I brist på annat, om annat är en synonym på sömn, beslutade jag mig för att skriva ett inlägg, mest för att försöka hindra migsjälv från att bli galen.
Jag är vaken för att jag vet vad som kommer dagen efter, och jag vill inte att det skall inträffa.
Allt jag gör, varenda liten sak, till och med att skratta, känns som att jag måste. Inget jag gör tycks ha mening. Skoltrött är en enorm underdrift, jag vill inte ens att morgondagen skall inträffa. För jag vet att så fort den äntligen har passerat, kommer en ny, med nya dödslinjer, nya måsten och vad jag kallar hobbyparadoxen (Att om jag gör skolarbete, hinner jag inte med att hålla på med något interesse, vilket gör mig stressad och deppig och om jag håller på med något intresse, så hinner jag inte med skolarbete, vilket gör mig stressad och deppig)
Sedan är jag sjukligt trött på att ha på mig masker, Erik finns inte, jag kommer inte ens ihåg om han någonsin funnits. Jag har ett helt bibliotek av sociala masker; en för hemmet, en för med en kompis, en för med två kompisar, en vid berusning, en vid främmlingar, en för migsjälv, en för varje person jag känner, en för formaliteter och så vidare och vidare. Jag begriper så klart att alla har dessa, fast, jag märker enbart att jag måste dölja det mesta bakom dem, ta mina känslor och ibland tankar och stoppa undan dem någonstans. Jag tror att jag omedvetet försöker döda mina känslor. Jag vill det inte, jag vill ha något, vad som helst, som kan låta mig känna mig levande. Jag kommer ihåg sist jag märkte att jag var levande; vid Ds fest, när jag och M körde straffpoker, varje käftsmäll kändes som en liten explosion av liv. Smärta...är det vad mina känslor har reducerat till? HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAhahahahahahaha...
Fast, anledningen till att jag för nuvarande är sån här är; jag vill ge upp. Jag har alltid haft inställningen att om något går fel, eller emot en, så ska man enbart borsta av sig, ställa sig upp och försöka igen.
Nu har jag dock kommit till en punkt där jag blivit nedknuffad från min själsliga häst så pass hårt att jag inte ens vill dra mig upp igen. Jag har, recenserat kan man väl kalla det, Eriks liv. Slutsatsen? Allt Erik försöker med, misslyckas. Det är sant, allt jag har försökt med, verkligen försökt med, har misslyckats. De få gånger jag lyckats med något, har varit av slump, där jag inte har försökt med avsikt att lyckas. Dock, varje gång avsikt är medräknat, slutar allt, vad som helst, i totalt jävla fittcepe misslyckande.
Sen har vi koncepet som är ingnagt i min skalp; snäll. Jag hör ofta kommentaren om jag påpekar att jag är en dålig människa eller att jag misslyckas med det här och det här; "Men nej! Du är ju så snäll!" Snäll? SNÄLL!? Här hoppas romantikern fram igen. Godhet, att vara "snäll", ger enbart en sak i den här värdlen; vänner. Möjligtvis en bra sak, men nån respekt, status eller liknande får man icke. Inte ens kärlek, som anses vara baserad på snällhet. Jag har sett de absolut största jävla svinen ha de mest fantastika partners man kan tänka sig, medans jag, den snälla ligger hemma och kramar en kudde i sömnen. Ja för i helvete vad rättvis världen är, HAH!. Rättvis, ondska, godhet, allt detta har de flesta jag känner insett är myter, enbart naiva koncept påhittade av de som fortfarande har hopp på mänskligheten. Fast, varför kallas jag då snäll?
*Suck*
Jag vill bara luta mig tillbaka, somna och...stanna. Att allt stannar, ingen rörelse, inga obligationer, inget.
Det är just det att, jag har ingen anledning till att gå upp på morgonen. Inget eller ingen. Jag har inget mål länge på grund av att jag känner mig alldeles för obegåvad och att jag insåg för flera år sedan att nej, det finns INGEN som helst magi i den här världen. Varför skall jag ens kämpa? För migsjälv? För andra? Gillar ingen av dem...Undrar vad som skulle hända om jag poff försvann, inget arv skulle ju finnas kvar, antar att jag skulle lämnat en liten reva i mina närmaste vänners hjärtan, but that's about it (Nej, jag funderar inte på självmord, det är den feges utväg, om jag skall dö, skall jag dö som Kurt Vonnegut, gammal och bitter.)
Ett annat hårt slag mot mig är att jag jämnför mig med litterära karaktärer, de absolut bästa också; Willy Loman och Billy Pilgrim, några av de mest patetiska protagonister som har funnits i tryckta verk.
Jag ser mig omkring, allt som jag vill ska bli klart, allt som ska bli klart. Inget, inget kommer bli klart. Jag kommer återigen misslyckas. Så varför försöker jag? Inkompetens; när man helt ärligt tror att man kan kompensera för sin brist av talang med att dubblera sina ansträngningar, finns det inga gränser till vad man inte kan åstakomma. Ja...talang, har jag någon? Visst, jag kanske bara jämnför mig med andra, vilket självklart inte är bra, men nu ska vi sluta vara romantiker. Det finns bättre och sämre nivåer i allt. Och jag bara råkar ha under medel i precis; ALLT. Nåja, jag har väl alltid migsjälv att prata med, vilket skrämmer mig, jag och jag pratar för mycket nu för tiden...
Till den som läser; bry dig inte om inlägget. Den här digitala dagboken är till för att Erik skall dumpa en del av de tankar han vill få ut och för att sedan kunna se in i det förflutna. Erik vill inte ha sympati, känns bara som någon form av ömkan, något nedlåtande, något som får honom att känna sig inadekvat, en känsla av att andra ser ned på honom, vilket de troligtvis inte gör med vad som egentligen händer spelar ingen roll i den mänskliga världen.
Ska jag gå och sova nu? Varför? Morgondagen kommer bjuda på en uppsats, tjat om en uppsats som skall in, en hobby som känns som ett tvång som blir berövat på grund av att jag måste studera.
Lycklig
Lycklig
Skoj
Skoj
Jag är vaken för att jag vet vad som kommer dagen efter, och jag vill inte att det skall inträffa.
Allt jag gör, varenda liten sak, till och med att skratta, känns som att jag måste. Inget jag gör tycks ha mening. Skoltrött är en enorm underdrift, jag vill inte ens att morgondagen skall inträffa. För jag vet att så fort den äntligen har passerat, kommer en ny, med nya dödslinjer, nya måsten och vad jag kallar hobbyparadoxen (Att om jag gör skolarbete, hinner jag inte med att hålla på med något interesse, vilket gör mig stressad och deppig och om jag håller på med något intresse, så hinner jag inte med skolarbete, vilket gör mig stressad och deppig)
Sedan är jag sjukligt trött på att ha på mig masker, Erik finns inte, jag kommer inte ens ihåg om han någonsin funnits. Jag har ett helt bibliotek av sociala masker; en för hemmet, en för med en kompis, en för med två kompisar, en vid berusning, en vid främmlingar, en för migsjälv, en för varje person jag känner, en för formaliteter och så vidare och vidare. Jag begriper så klart att alla har dessa, fast, jag märker enbart att jag måste dölja det mesta bakom dem, ta mina känslor och ibland tankar och stoppa undan dem någonstans. Jag tror att jag omedvetet försöker döda mina känslor. Jag vill det inte, jag vill ha något, vad som helst, som kan låta mig känna mig levande. Jag kommer ihåg sist jag märkte att jag var levande; vid Ds fest, när jag och M körde straffpoker, varje käftsmäll kändes som en liten explosion av liv. Smärta...är det vad mina känslor har reducerat till? HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAhahahahahahaha...
Fast, anledningen till att jag för nuvarande är sån här är; jag vill ge upp. Jag har alltid haft inställningen att om något går fel, eller emot en, så ska man enbart borsta av sig, ställa sig upp och försöka igen.
Nu har jag dock kommit till en punkt där jag blivit nedknuffad från min själsliga häst så pass hårt att jag inte ens vill dra mig upp igen. Jag har, recenserat kan man väl kalla det, Eriks liv. Slutsatsen? Allt Erik försöker med, misslyckas. Det är sant, allt jag har försökt med, verkligen försökt med, har misslyckats. De få gånger jag lyckats med något, har varit av slump, där jag inte har försökt med avsikt att lyckas. Dock, varje gång avsikt är medräknat, slutar allt, vad som helst, i totalt jävla fittcepe misslyckande.
Sen har vi koncepet som är ingnagt i min skalp; snäll. Jag hör ofta kommentaren om jag påpekar att jag är en dålig människa eller att jag misslyckas med det här och det här; "Men nej! Du är ju så snäll!" Snäll? SNÄLL!? Här hoppas romantikern fram igen. Godhet, att vara "snäll", ger enbart en sak i den här värdlen; vänner. Möjligtvis en bra sak, men nån respekt, status eller liknande får man icke. Inte ens kärlek, som anses vara baserad på snällhet. Jag har sett de absolut största jävla svinen ha de mest fantastika partners man kan tänka sig, medans jag, den snälla ligger hemma och kramar en kudde i sömnen. Ja för i helvete vad rättvis världen är, HAH!. Rättvis, ondska, godhet, allt detta har de flesta jag känner insett är myter, enbart naiva koncept påhittade av de som fortfarande har hopp på mänskligheten. Fast, varför kallas jag då snäll?
*Suck*
Jag vill bara luta mig tillbaka, somna och...stanna. Att allt stannar, ingen rörelse, inga obligationer, inget.
Det är just det att, jag har ingen anledning till att gå upp på morgonen. Inget eller ingen. Jag har inget mål länge på grund av att jag känner mig alldeles för obegåvad och att jag insåg för flera år sedan att nej, det finns INGEN som helst magi i den här världen. Varför skall jag ens kämpa? För migsjälv? För andra? Gillar ingen av dem...Undrar vad som skulle hända om jag poff försvann, inget arv skulle ju finnas kvar, antar att jag skulle lämnat en liten reva i mina närmaste vänners hjärtan, but that's about it (Nej, jag funderar inte på självmord, det är den feges utväg, om jag skall dö, skall jag dö som Kurt Vonnegut, gammal och bitter.)
Ett annat hårt slag mot mig är att jag jämnför mig med litterära karaktärer, de absolut bästa också; Willy Loman och Billy Pilgrim, några av de mest patetiska protagonister som har funnits i tryckta verk.
Jag ser mig omkring, allt som jag vill ska bli klart, allt som ska bli klart. Inget, inget kommer bli klart. Jag kommer återigen misslyckas. Så varför försöker jag? Inkompetens; när man helt ärligt tror att man kan kompensera för sin brist av talang med att dubblera sina ansträngningar, finns det inga gränser till vad man inte kan åstakomma. Ja...talang, har jag någon? Visst, jag kanske bara jämnför mig med andra, vilket självklart inte är bra, men nu ska vi sluta vara romantiker. Det finns bättre och sämre nivåer i allt. Och jag bara råkar ha under medel i precis; ALLT. Nåja, jag har väl alltid migsjälv att prata med, vilket skrämmer mig, jag och jag pratar för mycket nu för tiden...
Till den som läser; bry dig inte om inlägget. Den här digitala dagboken är till för att Erik skall dumpa en del av de tankar han vill få ut och för att sedan kunna se in i det förflutna. Erik vill inte ha sympati, känns bara som någon form av ömkan, något nedlåtande, något som får honom att känna sig inadekvat, en känsla av att andra ser ned på honom, vilket de troligtvis inte gör med vad som egentligen händer spelar ingen roll i den mänskliga världen.
Ska jag gå och sova nu? Varför? Morgondagen kommer bjuda på en uppsats, tjat om en uppsats som skall in, en hobby som känns som ett tvång som blir berövat på grund av att jag måste studera.
Lycklig
Lycklig
Skoj
Skoj
