Återvändo
Återigen drog jag mig ut på vift, jkpgs nattliv så att säga.
Varför, ja, varför? Hopp skulle jag tro, den där äckliga lilla känslan.
Resultatet...ja, jag blev av med pengar, jag förlorade för första gången i hela mitt liv på Blackjack, jag lyckades inte med 'spelet' om man nu vill kalla det för något sådant, tydligen så har det ju blivit det, någon hemsk pervers form av lusta och tidsfördriv.
Sammanfattat kan man väl säga att kvällen startade med ett leende, som endast efter några timmar blev ren misär. Jag känner igen det, ändå återvänder jag ut på gatorna med de fina blinkande ljusen och de syrliga dryckerna och de roliga tonerna, socialiserar så att säga. Bör påminna migsjälv om att jag oftast aldrig finner dessa kvällar trevliga. Förvisso är det väldigt lite jag ser fram emot, eller finner glädjeväckande nuförtiden.
Antar att det är världens påverkan på en människa.
Varför, ja, varför? Hopp skulle jag tro, den där äckliga lilla känslan.
Resultatet...ja, jag blev av med pengar, jag förlorade för första gången i hela mitt liv på Blackjack, jag lyckades inte med 'spelet' om man nu vill kalla det för något sådant, tydligen så har det ju blivit det, någon hemsk pervers form av lusta och tidsfördriv.
Sammanfattat kan man väl säga att kvällen startade med ett leende, som endast efter några timmar blev ren misär. Jag känner igen det, ändå återvänder jag ut på gatorna med de fina blinkande ljusen och de syrliga dryckerna och de roliga tonerna, socialiserar så att säga. Bör påminna migsjälv om att jag oftast aldrig finner dessa kvällar trevliga. Förvisso är det väldigt lite jag ser fram emot, eller finner glädjeväckande nuförtiden.
Antar att det är världens påverkan på en människa.
Näst sista högtiden
Imorgon är det alltså julafton
Och jag bryr mig verkligen inte
Jag känner absolut ingen vits i att fira denna högtid. Jag har inget specielt föhållande till min familj som kommer på besök varje år, samma tid, samma plats, jag firar det inte med någon jag finner speciel, för jag har ingen, jag firar det inte med några vänner, för det gör man tydligen inte.
Julklapparna känns bara som nån tvångsceremoni. Jag har absolut ingen julstress, men jag finner absolut ingen glädje i julkänslan.
Snart är året förbi, igen. Och...ja...vad mer? Jag har inte blivit gladare hm hm, har jag blivit smartare hm hm, vem vet.
Och jag bryr mig verkligen inte
Jag känner absolut ingen vits i att fira denna högtid. Jag har inget specielt föhållande till min familj som kommer på besök varje år, samma tid, samma plats, jag firar det inte med någon jag finner speciel, för jag har ingen, jag firar det inte med några vänner, för det gör man tydligen inte.
Julklapparna känns bara som nån tvångsceremoni. Jag har absolut ingen julstress, men jag finner absolut ingen glädje i julkänslan.
Snart är året förbi, igen. Och...ja...vad mer? Jag har inte blivit gladare hm hm, har jag blivit smartare hm hm, vem vet.
Får jag "lov"?
Dag ett: Fredag
Vaknade med en känsla av att min hjärna blöder, går väl över, beror väl på sömnbrist, tänkte jag. Sedan höjdes kroppstemperaturen. Gick omkring inne i Jönköping för att hitta de sista julklapparna, sedan bestod duschen innan det som skulle bli ett härligt Bongo besök, av att springa in på Friskis och Svettis och uttnyttja deras dusch. Sedan kurerade jag mig med piller, allt för att hålla humöret uppe. Vid det här laget var jag relativt varm och halsen behandlade resten av kroppen illa, men bafucin löste det.
Väl på Bongo började jag känne av det här mer, så jag beslutade mig för att inte vara en del av köttmarknaden.
Sedan, efter många timmar av bla dansande och blackjack, vilket ledde till värkande leder (Tänk själv, när man har feber och känner sig svag, fast lägg då till känslan av att lederna konstant böjs lite lätt bakåt) och huvudvärk. Sedan, på bussresan hem, inget problem, men busshållplatsen till mitt hus? Det kändes som att vandra från limbo till dödsriket. Frossan fick varenda led, muskel, ben och tand i hela kroppen att frenetiskt vibrera. Vartenda steg tog tre gånger så lång tid att fullborda, det enda jag tänkte på var att fortsätta...
Dag två: Lördag
Vaknar med extrem värme, tar flertal timmar innan jag drar mig upp ur sängen. Sedan pågår ett konstant skifte av värme och kyla hela dagen, och jag måste självklart balansera det så gott det går. Kan i alla fall konstatera att värmen är bättre än kylan. Att huttra av köld när man ligger med ylletöja, pyjamasbyxor, raggsockor och ett tjockt duntäcke är inte direkt en bra start på lovet.
Dag tre: Söndag
Vaknar 14.30, alltså är dagen i princip borta. Febern har "mojnat", men har blivit ersatt av en underlig huvudvärk som gör det svårt att stå upp. Mina ögon är däremot konstigast, eftersom de uttsöndrar en känsla av att någon klämmer på dem, hårt, ifall jag inte tittar rakt framåt, vilket är väldigt komiskt om jag ska se mig omkring. Hostan har även återvänt, värre än någonsin, känns ungefär som om jag hostar upp syra vid varje lungsmärtande hostattack.
Som sagt, bra start på lovet
Vaknade med en känsla av att min hjärna blöder, går väl över, beror väl på sömnbrist, tänkte jag. Sedan höjdes kroppstemperaturen. Gick omkring inne i Jönköping för att hitta de sista julklapparna, sedan bestod duschen innan det som skulle bli ett härligt Bongo besök, av att springa in på Friskis och Svettis och uttnyttja deras dusch. Sedan kurerade jag mig med piller, allt för att hålla humöret uppe. Vid det här laget var jag relativt varm och halsen behandlade resten av kroppen illa, men bafucin löste det.
Väl på Bongo började jag känne av det här mer, så jag beslutade mig för att inte vara en del av köttmarknaden.
Sedan, efter många timmar av bla dansande och blackjack, vilket ledde till värkande leder (Tänk själv, när man har feber och känner sig svag, fast lägg då till känslan av att lederna konstant böjs lite lätt bakåt) och huvudvärk. Sedan, på bussresan hem, inget problem, men busshållplatsen till mitt hus? Det kändes som att vandra från limbo till dödsriket. Frossan fick varenda led, muskel, ben och tand i hela kroppen att frenetiskt vibrera. Vartenda steg tog tre gånger så lång tid att fullborda, det enda jag tänkte på var att fortsätta...
Dag två: Lördag
Vaknar med extrem värme, tar flertal timmar innan jag drar mig upp ur sängen. Sedan pågår ett konstant skifte av värme och kyla hela dagen, och jag måste självklart balansera det så gott det går. Kan i alla fall konstatera att värmen är bättre än kylan. Att huttra av köld när man ligger med ylletöja, pyjamasbyxor, raggsockor och ett tjockt duntäcke är inte direkt en bra start på lovet.
Dag tre: Söndag
Vaknar 14.30, alltså är dagen i princip borta. Febern har "mojnat", men har blivit ersatt av en underlig huvudvärk som gör det svårt att stå upp. Mina ögon är däremot konstigast, eftersom de uttsöndrar en känsla av att någon klämmer på dem, hårt, ifall jag inte tittar rakt framåt, vilket är väldigt komiskt om jag ska se mig omkring. Hostan har även återvänt, värre än någonsin, känns ungefär som om jag hostar upp syra vid varje lungsmärtande hostattack.
Som sagt, bra start på lovet
Inlägg, behövs en titel?
Framtid och förflutna, båda känns stulna.
För tillfället sitter jag och försöker forcera in Vietnamkriget i mitt stora men relativt tomma huvud. Vietnam ger mig tyvärr ingen större ro, eftersom jag är i samma situation som Damocles, utan alla fördelar då. Uppsatser hänger över mitt huvud, om jag inte är försiktig brister den tunna tråden som håller dem uppe, och de klyver mitt huvud och jag är väldigt, väldigt död.
Jag förundras över både konceptet och ordet "motivation". Motivation, hur skapas det? Var kommer det ifrån? Överallt irrar det omkring dessa trashankar till människor som säger att livet är värdelöst och suger. Vad som konfunderar mig är att många av dessa människor har så mycket att leva för, romanser, intressen, talanger och så vidare.
Själv, ja, jag har ingen motivation. För att vara morbid har jag inget att leva för, inget att sträva efter. Allt som min känslomässigt efterblivna barndom lärde mig är förstört av denna värld. Eftersom jag inte längtar till något, har inga verkliga mål, ingen talang, ingen raison d'etre, har jag ingen framtid. Mitt förflutna kastade jag bort för längesedan. Så jag lever i nuet, ett trångt litet utrymme utan fönster.
Lösningen på alla mina problem är att fokusera, "ta sig i kragen" och ordna allting innan det är för sent. Jag säger det här till mig själv, men jag kan inte agera, kan vara bristen på motivation. Eller så har jag fått ADHD på något vis.
För övrigt så fick jag besök av ZJS trion nyss, väldigt oväntat med tanke på att helgerna dessa dagar består av Fredag; fest, Lördag; vila, Söndag; Plugg. Att spräcka den här gråa mosaiken med hjälp av två röda och en blond nyans var kul. Dock så blev jag lite överumplad, med tanke på att jag för tillfället var i ett stadie som är jämnförbart med en så kallad uteliggare.
Som en sista notis; hade återigen ett anfall över mitt hårfästekomplex. Insåg att det är min "widow's peak" som orsakar problemet. Det är de sakerna som stör mig mest i detta universum, de som varken går ignorera eller ändra.
För tillfället sitter jag och försöker forcera in Vietnamkriget i mitt stora men relativt tomma huvud. Vietnam ger mig tyvärr ingen större ro, eftersom jag är i samma situation som Damocles, utan alla fördelar då. Uppsatser hänger över mitt huvud, om jag inte är försiktig brister den tunna tråden som håller dem uppe, och de klyver mitt huvud och jag är väldigt, väldigt död.
Jag förundras över både konceptet och ordet "motivation". Motivation, hur skapas det? Var kommer det ifrån? Överallt irrar det omkring dessa trashankar till människor som säger att livet är värdelöst och suger. Vad som konfunderar mig är att många av dessa människor har så mycket att leva för, romanser, intressen, talanger och så vidare.
Själv, ja, jag har ingen motivation. För att vara morbid har jag inget att leva för, inget att sträva efter. Allt som min känslomässigt efterblivna barndom lärde mig är förstört av denna värld. Eftersom jag inte längtar till något, har inga verkliga mål, ingen talang, ingen raison d'etre, har jag ingen framtid. Mitt förflutna kastade jag bort för längesedan. Så jag lever i nuet, ett trångt litet utrymme utan fönster.
Lösningen på alla mina problem är att fokusera, "ta sig i kragen" och ordna allting innan det är för sent. Jag säger det här till mig själv, men jag kan inte agera, kan vara bristen på motivation. Eller så har jag fått ADHD på något vis.
För övrigt så fick jag besök av ZJS trion nyss, väldigt oväntat med tanke på att helgerna dessa dagar består av Fredag; fest, Lördag; vila, Söndag; Plugg. Att spräcka den här gråa mosaiken med hjälp av två röda och en blond nyans var kul. Dock så blev jag lite överumplad, med tanke på att jag för tillfället var i ett stadie som är jämnförbart med en så kallad uteliggare.
Som en sista notis; hade återigen ett anfall över mitt hårfästekomplex. Insåg att det är min "widow's peak" som orsakar problemet. Det är de sakerna som stör mig mest i detta universum, de som varken går ignorera eller ändra.
