Jag Får Inte Glömma Sensationen...
Nu har jag önskat mig mer tid, och det har jag fått, på ett sätt, på ett annat, inte.
Det känns som om tiden börjar sakta ner. Det mest uppenbara tecknet är vädret skulle jag tro. Vår i två dagar, sedan vinter, tidsloop? Vem vet.
Men för mig är det mest allt omkring mig, det känns som om jag har mer tid över, som om allt går långsamare. Ljuden uppfattas på ett senfärdigt sätt, alla de bekanta toner, melodier och sånger jag hör tycks ha sänkts en anning i tempo.
Ja, nu har jag vad jag önskade. Nu då?
Får väl helt enkelt börja göra de saker jag vill göra. Men, det jag har skrivit är inte helst sant, en sak återstår: utbildningen. Det är det sista 'hindret' innan jag har all tid jag vill ha.
Har märkt att mina 'inlägg' är ofta ganska korta gämnfört med andra 'bloggare' (Ugh...blogg)
Bör jag skriva mera?
Kanske inte, med tanke på hur få människor som läser den här dagboken.
Har funderat...en block, ett block skulle vara bra att ha med sig. Jag glömmer lätt de små tankar jag har under dagen. Ergo; den här dagboken glänser inte lika mycket som den skulle kunna göra, om alls egentligen.
Det känns som om tiden börjar sakta ner. Det mest uppenbara tecknet är vädret skulle jag tro. Vår i två dagar, sedan vinter, tidsloop? Vem vet.
Men för mig är det mest allt omkring mig, det känns som om jag har mer tid över, som om allt går långsamare. Ljuden uppfattas på ett senfärdigt sätt, alla de bekanta toner, melodier och sånger jag hör tycks ha sänkts en anning i tempo.
Ja, nu har jag vad jag önskade. Nu då?
Får väl helt enkelt börja göra de saker jag vill göra. Men, det jag har skrivit är inte helst sant, en sak återstår: utbildningen. Det är det sista 'hindret' innan jag har all tid jag vill ha.
Har märkt att mina 'inlägg' är ofta ganska korta gämnfört med andra 'bloggare' (Ugh...blogg)
Bör jag skriva mera?
Kanske inte, med tanke på hur få människor som läser den här dagboken.
Har funderat...en block, ett block skulle vara bra att ha med sig. Jag glömmer lätt de små tankar jag har under dagen. Ergo; den här dagboken glänser inte lika mycket som den skulle kunna göra, om alls egentligen.
Jag ser smaragder
Jag vill få det ur mig.
Den kreativa lusten som kryper under min hud och förtär mig invändigt.
Men...tiden håller mig som alltid på plats.
Hur kan jag slå den? Hur kan jag vinna över tiden på min sida?
Kan jag det?
Strategin; planering, motivation, avundsjuka, arbete.
De...är min ammunition.
Hoppas bara nu jag lyckas plugga bort läxorna.
Så jag kan syssla med att rita, skriva, måla och spela.
Tack till S också för att S gav mig inspiration till vad jag behöver göra: sänka mina krav.
''Soshite...toki wo tomare"
Den kreativa lusten som kryper under min hud och förtär mig invändigt.
Men...tiden håller mig som alltid på plats.
Hur kan jag slå den? Hur kan jag vinna över tiden på min sida?
Kan jag det?
Strategin; planering, motivation, avundsjuka, arbete.
De...är min ammunition.
Hoppas bara nu jag lyckas plugga bort läxorna.
Så jag kan syssla med att rita, skriva, måla och spela.
Tack till S också för att S gav mig inspiration till vad jag behöver göra: sänka mina krav.
''Soshite...toki wo tomare"
Den Psykiska Murbräckan
För några månader sen så förstod jag inte värdet av en digital dagbok
Det gör jag nu
De senaste veckorna, sedan 'drömmen' har jag återigen byggt upp personlighetsfasaden, det jag visar för andra. Den glada, irriterande, oro befriade E. Men, det finns alltid något som kan bräcka en mur byggd av både människa och natur.
I mitt fall var det tydligen alkohol.
Fasaden jag spenderade veckor på att konsturera försvann med hjälp av diverse jästa kemikalier i en salig blanding.
I början gav de så klart glädje, men efter ett tag, när deras effekt avtog, så kom 'jag' fram.
Jag blev på ett sätt depperimerad, men jag kunde inte vara ledsen, för varje försök till sorg slutade i skratt. Detta är inte direkt ett bra tecken. Varje försök till glädje kändes, som en gest till en nära vän som just berättat det dåligt skämt. Men, det som oroar mig nästan mer är att jag kände inget fysiskt, kyla eller värme kändes inte. Jag slog min knäskåll i ett metalräcka under kollektivfärden, trots att jag visste att det gjorde ont, kände jag det inte.
Är detta bara alkohol eller något annat? Vem vet...tiden möjligtvis.
Jag får enbart hoppas på att det finns en lösning i detta dilemma, om inte, vad gör jag då?
Den digitala dagboken, jag vägrar kalla den vid 'namnet', håller mig vid mina sinnes fulla bruk, för stunden åt minstonde. Dessa texter är som en avancerad form av självkonversation, känns en anning bättre, men fortfarande inte bra. Jag kan inte ens skriva det 'totala' sanningen här, även om det inte finns någon för respektiva tillfälle, så kan jag bara inte. Säkerligen kan jag prata med andra, men om jag inte ens litar på migsjälv, kan jag då lita på andra?
Ja, jag börjar bli lite morbid. Och nej, jag ska inte ta fram nån kajal.
Even beasts know when to give up, yet humans never cease to fight...peculiar isn't it?
Det gör jag nu
De senaste veckorna, sedan 'drömmen' har jag återigen byggt upp personlighetsfasaden, det jag visar för andra. Den glada, irriterande, oro befriade E. Men, det finns alltid något som kan bräcka en mur byggd av både människa och natur.
I mitt fall var det tydligen alkohol.
Fasaden jag spenderade veckor på att konsturera försvann med hjälp av diverse jästa kemikalier i en salig blanding.
I början gav de så klart glädje, men efter ett tag, när deras effekt avtog, så kom 'jag' fram.
Jag blev på ett sätt depperimerad, men jag kunde inte vara ledsen, för varje försök till sorg slutade i skratt. Detta är inte direkt ett bra tecken. Varje försök till glädje kändes, som en gest till en nära vän som just berättat det dåligt skämt. Men, det som oroar mig nästan mer är att jag kände inget fysiskt, kyla eller värme kändes inte. Jag slog min knäskåll i ett metalräcka under kollektivfärden, trots att jag visste att det gjorde ont, kände jag det inte.
Är detta bara alkohol eller något annat? Vem vet...tiden möjligtvis.
Jag får enbart hoppas på att det finns en lösning i detta dilemma, om inte, vad gör jag då?
Den digitala dagboken, jag vägrar kalla den vid 'namnet', håller mig vid mina sinnes fulla bruk, för stunden åt minstonde. Dessa texter är som en avancerad form av självkonversation, känns en anning bättre, men fortfarande inte bra. Jag kan inte ens skriva det 'totala' sanningen här, även om det inte finns någon för respektiva tillfälle, så kan jag bara inte. Säkerligen kan jag prata med andra, men om jag inte ens litar på migsjälv, kan jag då lita på andra?
Ja, jag börjar bli lite morbid. Och nej, jag ska inte ta fram nån kajal.
Even beasts know when to give up, yet humans never cease to fight...peculiar isn't it?
Manlig Mental Menstruation
Att vakna upp innan solen brukade jag klassa som bedrövligt för några år sedan, antar att alla rötter inte är uppdragna än...
Men ni undrar säkert över inläggstiteln, låt mig då få konstruera ett litet stycke som får mina livshändelser att verka mer fascinerande.
Hela dagen var helt enkelt udda i sig. Det börjar med ett utvecklingsamtal, där jag får, enligt mig, relativt apatiska resultat av. I detta stadie var jag, energisk.
Sedan började lektionerna, fortfarande energisk som en asiatisk MIT student.
Sedan kom lunchen. Där blev jag glad, dock tröttare.
Denna lycka höll sig i i ca 20-30 minuter. Sedan började rastlösheten. Den höll i sig ungefär lika länge.
Sen, grädden på moset, blev jag fullkomligt blaserad, inget spelade nån större roll. När jag egentligen borde ha lyssnat på diverse rollspel från A Streetcar Named Desire, satt jag och funderade på vad jag har att sträva mot, vad min talanger är (Eller bristen på dem), att solen börjar gå ned (Ja, bokstavligen) och hur mycket jag skulle dödat för att få åka tillbaka till mitt eget lilla näste, och gissa vad? Plugga, plugga biologi, matte och historia. Det absurda med detta är ju självklart att det inte är någon direkt dead-line på någon av dessa ämnerna just nu.
Nåväl, nu är jag mer, lugn och sansad, lika bra att sätta mig ner och försöka forcera in två-tre böcker i mitt kranie.
For all my homies
Note: Fortfarande bara en person jag känner som ställt frågan: ''Har du någon 'blogg'?''. Hehe, mystiken tillfreställer mig
Men ni undrar säkert över inläggstiteln, låt mig då få konstruera ett litet stycke som får mina livshändelser att verka mer fascinerande.
Hela dagen var helt enkelt udda i sig. Det börjar med ett utvecklingsamtal, där jag får, enligt mig, relativt apatiska resultat av. I detta stadie var jag, energisk.
Sedan började lektionerna, fortfarande energisk som en asiatisk MIT student.
Sedan kom lunchen. Där blev jag glad, dock tröttare.
Denna lycka höll sig i i ca 20-30 minuter. Sedan började rastlösheten. Den höll i sig ungefär lika länge.
Sen, grädden på moset, blev jag fullkomligt blaserad, inget spelade nån större roll. När jag egentligen borde ha lyssnat på diverse rollspel från A Streetcar Named Desire, satt jag och funderade på vad jag har att sträva mot, vad min talanger är (Eller bristen på dem), att solen börjar gå ned (Ja, bokstavligen) och hur mycket jag skulle dödat för att få åka tillbaka till mitt eget lilla näste, och gissa vad? Plugga, plugga biologi, matte och historia. Det absurda med detta är ju självklart att det inte är någon direkt dead-line på någon av dessa ämnerna just nu.
Nåväl, nu är jag mer, lugn och sansad, lika bra att sätta mig ner och försöka forcera in två-tre böcker i mitt kranie.
For all my homies
Note: Fortfarande bara en person jag känner som ställt frågan: ''Har du någon 'blogg'?''. Hehe, mystiken tillfreställer mig
I hate the fundamentals of the world
Jag
Hatar
Matte
Det är som om det är en obeskrivlig kraft som inte vill att jag skall kunna bli minsta lilla bättre på matte. Jag satt i 40 minuter idag...på TVÅ uppgifter! Vi skall hinna ungefär 7 punkter på en timme, varav de innehåller ca 3-6 uppgifter!!
Alla andra ämnen kan jag klara gallant, men matte...varför?
Jag är så arg på min egen oförmåga...känner mig dummare ju längre tid jag spenderar med matteboken...varför? Jo, jag blir ju aldrig bättre!
Allt skolarbete har jag förbättrat med ca 100% sen början av gymnasiet, men matten...den kvarstår
Fan...får väl göra så här då: en vecka i mitt liv skall gå ut ENBART på att göra matte...INGET annat! Eller, helt enkelt plugga matte som satan
MANIFEST DESTINY! AVANTI!
Edit: Errr...ja...fick hjälp av sofie...hon löste problemet över MSN...utan miniräknare...och ja...ska jag känna mig ännu dummare nu?
Hatar
Matte
Det är som om det är en obeskrivlig kraft som inte vill att jag skall kunna bli minsta lilla bättre på matte. Jag satt i 40 minuter idag...på TVÅ uppgifter! Vi skall hinna ungefär 7 punkter på en timme, varav de innehåller ca 3-6 uppgifter!!
Alla andra ämnen kan jag klara gallant, men matte...varför?
Jag är så arg på min egen oförmåga...känner mig dummare ju längre tid jag spenderar med matteboken...varför? Jo, jag blir ju aldrig bättre!
Allt skolarbete har jag förbättrat med ca 100% sen början av gymnasiet, men matten...den kvarstår
Fan...får väl göra så här då: en vecka i mitt liv skall gå ut ENBART på att göra matte...INGET annat! Eller, helt enkelt plugga matte som satan
MANIFEST DESTINY! AVANTI!
Edit: Errr...ja...fick hjälp av sofie...hon löste problemet över MSN...utan miniräknare...och ja...ska jag känna mig ännu dummare nu?
Ordinary, dull, pointless, MAGGOTS!
Ha
Haha
Hahahaha
Jag tror jag håller på att bli galen
Jag skrattar ur deppression
Jag gråter ur glädje
Helvete...det där lät som en dikt!
Men gah, jag håller på att bli galen. De som läste min förra inlägg om ''drömmen'' vet att det är som en ''Emotional Blender'', så den här gången blev det: hysteri! Ja, varje gång jag är nere eller ledsen (Har dock itne hänt så ofta den här veckan) börjar jag skratta...okontrollerat...och, på ett väldigt skrämmande vis.
Men strunt i det.
Jag måste göra argument tills biologirollspelet imorgon. Jag är stamcellsforskare. Wish me luck.
För övrigt så är rubriken från The Darkness (Mike Patton, JAG VILL HA HANS RÖST!)
Men, jag har fortfarande inte fått ur mig allt det kreativa...inte haft tid...helgen gick åt till att återhämta mig. Och jag har inte motionerat på två veckor...helvete heller, jag ska aldrig, ALDRIG gå tillbaka till de 'lata, tjocka' dagarna, den här veckan blir det gym.
Haha
Hahahaha
Jag tror jag håller på att bli galen
Jag skrattar ur deppression
Jag gråter ur glädje
Helvete...det där lät som en dikt!
Men gah, jag håller på att bli galen. De som läste min förra inlägg om ''drömmen'' vet att det är som en ''Emotional Blender'', så den här gången blev det: hysteri! Ja, varje gång jag är nere eller ledsen (Har dock itne hänt så ofta den här veckan) börjar jag skratta...okontrollerat...och, på ett väldigt skrämmande vis.
Men strunt i det.
Jag måste göra argument tills biologirollspelet imorgon. Jag är stamcellsforskare. Wish me luck.
För övrigt så är rubriken från The Darkness (Mike Patton, JAG VILL HA HANS RÖST!)
Men, jag har fortfarande inte fått ur mig allt det kreativa...inte haft tid...helgen gick åt till att återhämta mig. Och jag har inte motionerat på två veckor...helvete heller, jag ska aldrig, ALDRIG gå tillbaka till de 'lata, tjocka' dagarna, den här veckan blir det gym.
Dagens
Dagens Citat
Min bror : ''Jag förstår fan inte hur du kan plugga så mycket''
Jag: ''Så mycket pluggar jag inte, jag råkar bara ha prov imorgon''
Min bror: ''Jag fattar fan inte vad du får ut av det där''
Jag: ''Hmmm, kunskap skulle jag tro?''
Min bror: ''Men vissa saker är ju så jävla onödiga att kunna''
Jag: ''Som vadå?''
Min bror: ''Typ religion''
Jag: ''Jag läser inte religion''
Min bror: ''A men typ, historia då.
Jag: ''Hur är det onödigt?''
Min bror: ''Det som har hänt har ju hänt, bara att glömma den skiten och jobba på framtiden''
Jag: ''...''
Som sagt, min bror är inte det vassaste svärdet i smedjan
Min bror : ''Jag förstår fan inte hur du kan plugga så mycket''
Jag: ''Så mycket pluggar jag inte, jag råkar bara ha prov imorgon''
Min bror: ''Jag fattar fan inte vad du får ut av det där''
Jag: ''Hmmm, kunskap skulle jag tro?''
Min bror: ''Men vissa saker är ju så jävla onödiga att kunna''
Jag: ''Som vadå?''
Min bror: ''Typ religion''
Jag: ''Jag läser inte religion''
Min bror: ''A men typ, historia då.
Jag: ''Hur är det onödigt?''
Min bror: ''Det som har hänt har ju hänt, bara att glömma den skiten och jobba på framtiden''
Jag: ''...''
Som sagt, min bror är inte det vassaste svärdet i smedjan
I'd give her the world if only it wasn't so perfectly attached to her
Ah.
Tid.
Jag behöver, jag vill ha mer tid.
Men icke då. Jag vill få ur mig så mycket kreativt just nu. Hela dagen satt jag och tänkte på att jag vill teckna, jag vill måla, jag vill skriva en bok, jag vill träna (Inte kreativt, men jag vill 'skapa' en 'bättre' kropp), och så vidare...och så vidare. Jag testade att rita en lätt bild av ett ansikte, misslyckades totalt, sedan en hand, samma resultat.
Men jag har inte tid för att 'förbättra' mig, jag måste studera Italien under Mussolini...
Kanske böckerna har sugit åt sig mina lätt utvecklade talanger?
Men nej, jag ångrar aldrig IB, men...en paus hade varit trevligt...en lång sådan
Tid.
Jag behöver, jag vill ha mer tid.
Men icke då. Jag vill få ur mig så mycket kreativt just nu. Hela dagen satt jag och tänkte på att jag vill teckna, jag vill måla, jag vill skriva en bok, jag vill träna (Inte kreativt, men jag vill 'skapa' en 'bättre' kropp), och så vidare...och så vidare. Jag testade att rita en lätt bild av ett ansikte, misslyckades totalt, sedan en hand, samma resultat.
Men jag har inte tid för att 'förbättra' mig, jag måste studera Italien under Mussolini...
Kanske böckerna har sugit åt sig mina lätt utvecklade talanger?
Men nej, jag ångrar aldrig IB, men...en paus hade varit trevligt...en lång sådan
Nys ur valfri kroppsöppning!
Ok, idag hade ju i alla fall inte lika hög feber, istället har jag börjat nysa ca varannan sekund. Whoopdidoo.
Hursomhelst var jag i en lång diskussion med Si, ämnet; ''Vad i helvete händer efter man dör?'' Vi kom inte riktigt fram till något, mest bara jag som inte ville att Si skulle bli apatiskt.
Men detta ämne är något som jag tror vi alla inte kan släppa, oavsett hur mycket vi kan ignorera det.
Men, man bör försöka sträva efter att lita på sigsjälv, sträva mot förbättring medans man är nöjd.
Hursomhelst var jag i en lång diskussion med Si, ämnet; ''Vad i helvete händer efter man dör?'' Vi kom inte riktigt fram till något, mest bara jag som inte ville att Si skulle bli apatiskt.
Men detta ämne är något som jag tror vi alla inte kan släppa, oavsett hur mycket vi kan ignorera det.
Men, man bör försöka sträva efter att lita på sigsjälv, sträva mot förbättring medans man är nöjd.
Me+myself=pathetic
*suck*
Ja, hur länge sen var det jag skrev nåt? Kan inte ens komma ihåg nör jag sist var inne på min 'blogg'
I alla fall skall jag försöka vara mer aktiv nu, men vi får se hur det blir med den saken.
Hursomhelst, i natt inträffade 'drömmen'. Denna dröm är en dröm som har upprepat sig många gånger i mitt liv, under de ca senaste 2-3 åren. Konsekvensen av drömmen är att jag först känner mig fullständigt apatisk, sedan känner jag en form av känsla och då fastnar jag vi den i allt från en dag till några veckor. Förra gången var det nån form av lycka, eller befrielse från oro. Den här gången, ja, jag har som nån form av hysteri, medans jag samtidigt känner mig stressad eller ängslig.
Jag gillade den förra gången bättre.
Drömmen kan beskrivas så här:
Jag står i hörnet inuti en industri byggnad, i taket. Under mig vandrar sillueter omkring. Jag känner ett sorts lugn.
Sedan är det som om jag är fastspänd (på mage) i marken i ett totalt mörker. Framför mig går en vitklädd 'kvinna' med huvudet vridet åt mig, kroppen från mig och händerna mot mig. Hon går länger och längre bort.
Så för att summera: Jag är lite galen kanske? =P
Fast denna gången kan det ha berott på att jag vaknade med 38 graders feber och att dagen innan bestod av mycket förtarande av alkoholhaltiga drycker.
'Fin
Ja, hur länge sen var det jag skrev nåt? Kan inte ens komma ihåg nör jag sist var inne på min 'blogg'
I alla fall skall jag försöka vara mer aktiv nu, men vi får se hur det blir med den saken.
Hursomhelst, i natt inträffade 'drömmen'. Denna dröm är en dröm som har upprepat sig många gånger i mitt liv, under de ca senaste 2-3 åren. Konsekvensen av drömmen är att jag först känner mig fullständigt apatisk, sedan känner jag en form av känsla och då fastnar jag vi den i allt från en dag till några veckor. Förra gången var det nån form av lycka, eller befrielse från oro. Den här gången, ja, jag har som nån form av hysteri, medans jag samtidigt känner mig stressad eller ängslig.
Jag gillade den förra gången bättre.
Drömmen kan beskrivas så här:
Jag står i hörnet inuti en industri byggnad, i taket. Under mig vandrar sillueter omkring. Jag känner ett sorts lugn.
Sedan är det som om jag är fastspänd (på mage) i marken i ett totalt mörker. Framför mig går en vitklädd 'kvinna' med huvudet vridet åt mig, kroppen från mig och händerna mot mig. Hon går länger och längre bort.
Så för att summera: Jag är lite galen kanske? =P
Fast denna gången kan det ha berott på att jag vaknade med 38 graders feber och att dagen innan bestod av mycket förtarande av alkoholhaltiga drycker.
'Fin
