AceOfCoins

Det var ett tag sedan jag över huvudtaget skrev något på denna lilla digitala plätt, men kände att det var dags.
Jag känner att jag skulle behöva skriva ned tankar varje dag, för att bevara mitt sinne och att dra mig själv ur den gropp jag försatt mig i.
Tack till min förtjusande L som visade mig Rent sången "One Song Glory". Fick mig att inse det extrema tidfördriv min tillvaro för närvarande är.
JAg önskar nästa att jag bara hade ett år kvar att leva så jag skulle tvinga mig själv att utföra det jag vill åstakomma, men fantasier har jag fått nog av.
Börjar även en ny...suck..."blogg", där jag kommer lagra mina mörkaste hemligheter, mina fördomar, mitt allt, allt som skulle få mina vänner och resten av omvärlden att spotta på mig om den avslöjades.
Offentlig, dumt, men just denna strimma av risk gör det till en drog, något med sötma, som är outhärdligt att inte skriva ned just ALLT.

Var sannerligen en bra tid sedan jag skrev ett inlägg, kan bero på att jag inte känner något större behov att göra det. "Online journals" (Jag VÄGRAR kalla dem bloggar, eftersom det låter som ett monster ur H.P Lovecraft) har för övrigt gjort mig en smula bitter, speciellt över mänskligheten. "Digitala dagböcker" (Kalla dem var du vill, utom "det"), så som blondinbella, Kenza, Engla's Showroom etc, får mig bara att bli arg och förbanna mänsklighetens namn.
Som individ (och grupp) kan man ju undra varför mode och bristande intelligens är de mest intressanta sakerna i en människas vardag...

Jag har ett litet dilemma...
Jag är för tillfället på oerhört bra humör, och kommer vara så ett tag framöver.
Dock så är det krävande världen efter mig.
Mock exams är nästa vecka och min ToK uppsats är inte klar. På något vis måste jag hitta en perfekt balans av egen tid och plugg, men hur?
Fast i slutändan spelar mock inte så stor roll, men det är nog bäst att förbereda sig.

Måste säga, trots diverse motgångar samt oroligheter med vänner har jag på sista tiden varit: glad. Jag har en viss person att tacka.
Den känslan jag har nu, kan beskrivas som att det känns som jag kan klara av vad som helst, samt erövra vilket hinder som helst, men jag ser ingen mening med det, för jag är nöjd för tillfället. Jag känner mig helt återupplivad både mentalt och fysiskt, något jag inte gjort på länge. Jag har gått från solid till flytande, jag är i rörelse.

Tack, L (Hehe, L...)

Och nu till diverse händelser:
Måste säga att endast hava en lektion under en dag kan anses som relativt onödigt, men det fick i alla fall mig att göra något. Psykologin lyckades jag brotta ned efter mattematiklektionen, och halva matteproblemet är löst. Sedan var det möte med vår skolans fantastiskt aktiva nördförening (Även känd som Tvspelsföreningen), som var, en aning tunn. Här slog tröttheten till, liknande matkoma, fast utan mat. Dock hade jag ju L i närheten och fick även ett besök av L2, vilket muntrade upp mig.
Efter en timme av slöande var det en mysig bussfärd till gymmet, och här kommer det som kan vara värt för en blogg: KRITIK!
Vad är det med människor som är extremt långsamma? Jag menar inte att vi bör stressa, oh nej, men att vandra i samma takt som en spetälskbesmittad humla utan vingar är inte den direkta farten som kan räknas som effektiv. Exempelvis; idag var jag tvungen att gå snabbt, för att hinna med att äta, och blockeras jag då inte av en skara tonåringar med mobiler, tuggandes på sina tuggummin likt lamor. Jag, med en packning värdig en Sherpa, var tvungen att pressa mig igenom denna extremt slöa massa. Bakom hörlurarnas dån hörde jag "Meh vafan gör duuu? Äru kaggi elleeeeh? Je ska sl...". Inget ont om andra kulturer, men att medvetet slakta att språk för att behålla sin image är inte ok.
Hur som helst, till er alla som A) är långsamma i korridorer och smala vägar B) inte kan vara smidiga nog att undvika fotgängartraffik: ni har ben, använd dem!
Jag struntar i om någon kritiserar detta och säger att jag klankar ned på andra, att man inte skall springa/stressa, att vissa har sjukdomar och så vidare, gå snabbare! Jag har för i helvete ledbesvär över hela kroppen och jag går ifrån människor som har ca en halv meter längre ben än mig!

Jag kommer bli en bitter gammal man...heh

Jag är en anning frustrerad på de människor som inte insett att deras ben finns till för en anledning.
Två scenarion kom upp denna dag:
Ett, de långsamma och "breda" personerna i korridorerna. Stressa behövs inte, men vi tycks ha glömt effektivitet, hastighet och iaktagelseförmåga någonstans vid korsningen av lathet och blänkande objekt på marken.
Två, löpband. LÖP-BAND. Löpning på ett band. De är inte till för att gå på i trettio minuter.
Visst så kan det finnas folk som anser att löpbandet är roligare.
Visst kan det finnas folk som har problem med leder och måste gå.
Dock visar jag ändå långfinget åt er.
Åt helvete med er era långsamma jävlar.

Som en annan notis, jag har slösat bort cirkus 350 kronor på mat och fika sedan den här veckan började.
Lyx är ett farligt ting, kan lät fastna i "det".

Som sista ord: manin är kvar. Mitt humör hoppar som siamesiska tvillingar som är gravida och har mens samtidigt, fast det tar ca 1-2 dagar mellan nere och uppe, inget mellanting.

Jävla skitsak

Händelser: Började skolan igen efter ett relativt dåligt lov. Kul att se "gänget" igen antar jag. Dock måste jag säga att maten, fisken, var vidrig, både för näsan och tungan.
Hur som helst, inget vidare specielt hände, förutom att mitt matteprojekt löstes; jag ska tydligen inte lösa den jobbigaste ekvationen jag sett, den är för svår?
Sedan hade jag en väldigt produktiv tid på gymmet, dock höll jag på att somna på toaletten. En annan punkt är att jag har tagit för många pinnar, måste sluta. Sedan, måste jag komma ihåg att kaffé är ett jävla påfund, vill ha min faders inställning och fysik istället; kaffé gör INGENTING för honom, han är alltid pigg.

Finns det då något jag kan säga för att få inlägget intressant? Tvivlar på det.
Kan väl nämna, alltför sent, att jag fick en keyboard av C och D i julklapp. Förhoppningsvis lär jag mig spela innan jag dör.
Hamnade i "zonen" en gång, då man är helt inne i en aktivitet. Aldrig insett hur härligt det var med ett instrument dock.

Har beslutat mig för att skriva ned mer händelser här på den virtuella dagboken, för att hjälpa mig komma ihåg det förflutna. Ska förhoppningsvis skriva fler inlägg också. Förbannar min livserfarenhet för att jag inte kan fotografera, bildbevis fungerar alltid bättre.
Ok, händelseförlopp: vaknade fyra timmar för sent (13.00). Efter detta avnjöt jag en välsmakande frukost bestående av gröt och en halvrutten banan. Efter ett par timmar av, ja, är inte säker, de försvann, hur som helst packade jag ner min dator och andra pluggsaker och åkte till Jönköpings innerstad. Väl inne träffade jag S, som jag tydligen störde mitt under hennes studerande och drog ned hennes produktivitet. Jag blev klar med allt jag skulle göra. Sedan besökte vi S2, som likaså satt och studerade. Sedan åkte vi iväg, jag hem, S och S2 till S. De var alltid kallt, ofantligt kallt.

Nu sitter jag framför TV och datorn och försöker göra mig av med bördor. Omgivningen är perfekt, jag måste fokusera på studerande, skrivandet samt ljudet från TV:n i bakgrunden, vilket hindrar mig från att tänka. För tillfället är allt bra.

Snart måste jag sova.

Generellt, jag bävar inför stunden jag måste sova. Varje natt vill jag sova länge, sömnen är det bästa delen av mina dagar nu. Dock är jag livrädd för de minuterna innan sömnen kommer, den tid på dygnet man tänker som mest. Det känns som första skoldagen, eller första sprutan i sitt liv, eller att ha blivit hotad av den största ungen i lågstadiet att han skall döda en under rasten. Kort sagt gör jag allt för att undvika de sista minuterna.
Sedan hatar jag även min simultanförmåga, jag vill inte tänka. Jag måste skriva, läsa, lyssna och ibland gå samtidigt för att hålla mig lugn.

Återigen drog jag mig ut på vift, jkpgs nattliv så att säga.

Varför, ja, varför? Hopp skulle jag tro, den där äckliga lilla känslan.

Resultatet...ja, jag blev av med pengar, jag förlorade för första gången i hela mitt liv på Blackjack, jag lyckades inte med 'spelet' om man nu vill kalla det för något sådant, tydligen så har det ju blivit det, någon hemsk pervers form av lusta och tidsfördriv.
Sammanfattat kan man väl säga att kvällen startade med ett leende, som endast efter några timmar blev ren misär. Jag känner igen det, ändå återvänder jag ut på gatorna med de fina blinkande ljusen och de syrliga dryckerna och de roliga tonerna, socialiserar så att säga. Bör påminna migsjälv om att jag oftast aldrig finner dessa kvällar trevliga. Förvisso är det väldigt lite jag ser fram emot, eller finner glädjeväckande nuförtiden.
Antar att det är världens påverkan på en människa.

Imorgon är det alltså julafton

Och jag bryr mig verkligen inte

Jag känner absolut ingen vits i att fira denna högtid. Jag har inget specielt föhållande till min familj som kommer på besök varje år, samma tid, samma plats, jag firar det inte med någon jag finner speciel, för jag har ingen, jag firar det inte med några vänner, för det gör man tydligen inte.
Julklapparna känns bara som nån tvångsceremoni. Jag har absolut ingen julstress, men jag finner absolut ingen glädje i julkänslan.

Snart är året förbi, igen. Och...ja...vad mer? Jag har inte blivit gladare hm hm, har jag blivit smartare hm hm, vem vet.

Dag ett: Fredag
Vaknade med en känsla av att min hjärna blöder, går väl över, beror väl på sömnbrist, tänkte jag. Sedan höjdes kroppstemperaturen. Gick omkring inne i Jönköping för att hitta de sista julklapparna, sedan bestod duschen innan det som skulle bli ett härligt Bongo besök, av att springa in på Friskis och Svettis och uttnyttja deras dusch. Sedan kurerade jag mig med piller, allt för att hålla humöret uppe. Vid det här laget var jag relativt varm och halsen behandlade resten av kroppen illa, men bafucin löste det.
Väl på Bongo började jag känne av det här mer, så jag beslutade mig för att inte vara en del av köttmarknaden.
Sedan, efter många timmar av bla dansande och blackjack, vilket ledde till värkande leder (Tänk själv, när man har feber och känner sig svag, fast lägg då till känslan av att lederna konstant böjs lite lätt bakåt) och huvudvärk. Sedan, på bussresan hem, inget problem, men busshållplatsen till mitt hus? Det kändes som att vandra från limbo till dödsriket. Frossan fick varenda led, muskel, ben och tand i hela kroppen att frenetiskt vibrera. Vartenda steg tog tre gånger så lång tid att fullborda, det enda jag tänkte på var att fortsätta...

Dag två: Lördag
Vaknar med extrem värme, tar flertal timmar innan jag drar mig upp ur sängen. Sedan pågår ett konstant skifte av värme och kyla hela dagen, och jag måste självklart balansera det så gott det går. Kan i alla fall konstatera att värmen är bättre än kylan. Att huttra av köld när man ligger med ylletöja, pyjamasbyxor, raggsockor och ett tjockt duntäcke är inte direkt en bra start på lovet.

Dag tre: Söndag
Vaknar 14.30, alltså är dagen i princip borta. Febern har "mojnat", men har blivit ersatt av en underlig huvudvärk som gör det svårt att stå upp. Mina ögon är däremot konstigast, eftersom de uttsöndrar en känsla av att någon klämmer på dem, hårt, ifall jag inte tittar rakt framåt, vilket är väldigt komiskt om jag ska se mig omkring. Hostan har även återvänt, värre än någonsin, känns ungefär som om jag hostar upp syra vid varje lungsmärtande hostattack.

Som sagt, bra start på lovet

Framtid och förflutna, båda känns stulna.

För tillfället sitter jag och försöker forcera in Vietnamkriget i mitt stora men relativt tomma huvud. Vietnam ger mig tyvärr ingen större ro, eftersom jag är i samma situation som Damocles, utan alla fördelar då. Uppsatser hänger över mitt huvud, om jag inte är försiktig brister den tunna tråden som håller dem uppe, och de klyver mitt huvud och jag är väldigt, väldigt död.
Jag förundras över både konceptet och ordet "motivation". Motivation, hur skapas det? Var kommer det ifrån? Överallt irrar det omkring dessa trashankar till människor som säger att livet är värdelöst och suger. Vad som konfunderar mig är att många av dessa människor har så mycket att leva för, romanser, intressen, talanger och så vidare.
Själv, ja, jag har ingen motivation. För att vara morbid har jag inget att leva för, inget att sträva efter. Allt som min känslomässigt efterblivna barndom lärde mig är förstört av denna värld. Eftersom jag inte längtar till något, har inga verkliga mål, ingen talang, ingen raison d'etre, har jag ingen framtid. Mitt förflutna kastade jag bort för längesedan. Så jag lever i nuet, ett trångt litet utrymme utan fönster.
Lösningen på alla mina problem är att fokusera, "ta sig i kragen" och ordna allting innan det är för sent. Jag säger det här till mig själv, men jag kan inte agera, kan vara bristen på motivation. Eller så har jag fått ADHD på något vis.

För övrigt så fick jag besök av ZJS trion nyss, väldigt oväntat med tanke på att helgerna dessa dagar består av Fredag; fest, Lördag; vila, Söndag; Plugg. Att spräcka den här gråa mosaiken med hjälp av två röda och en blond nyans var kul. Dock så blev jag lite överumplad, med tanke på att jag för tillfället var i ett stadie som är jämnförbart med en så kallad uteliggare.

Som en sista notis; hade återigen ett anfall över mitt hårfästekomplex. Insåg att det är min "widow's peak" som orsakar problemet. Det är de sakerna som stör mig mest i detta universum, de som varken går ignorera eller ändra.

Är väl lite så här man är nu?

Does it bother you?

Inte direkt, fast lite orolig är jag väl

What have I told you? Stop. Thinking. Like. THAT!

Ok ok...

Gosh you sicken me!

Var tvungen att skriva ned mitt fysiska tillstånd nu, för att kunna studera det senare med ett "friskt" perspektiv

Det känns som jag faller sönder.
Bröstkorgen tycks implodera, är som en varm tanig hand griper tag om mitt hjärta medans metaltrådar drar i mina revben.
Ryggen och skulderbladen känns som om någon filar dem inifrån.
Synen sviktar och huvudet tycks svaja.
Armarna samt händerna är långsama, reagerar inte lika snabbt som de bör göra.
Maginnehållet vill göra revolt och fly min buk, men stannar precis innan strupen.
Varje andetag känns som om det skall brista igenom det svaga bröstbenet.
Andedräkten är varm och motbjudande.
Och det som skrämmer mig mest; alla lämmar skakar, alternativt vibrerar.